Pias alldeles egna

Nämen se goddag, nu är jag tillbaka efter en tids kombo av skrivkramp, stugmys och julmatskoma. Miss me?

Det har verkligen varit underbart att tillbringa lite tid i Mora, och julafton blev en riktig hit. Alla som har mist en förälder vet att det inte är helt självklart att julen blir en trevlig högtid, men i år lyckades vi överträffa alla förväntningar. Även pappa verkade trivas i årets julfirande och det värmer ju en dotters hjärta såklart!

Inspirerad av min gode vän Jonny så tänkte jag ta tillfället i akt och summera 2010. Det var ett riktigt skitår rent ut sagt! Jag tänker ta emot 2011 med öppna famnen och se om inte det är dags att klippa av den här tråden av negativa händelser. Jag syftar så klart på mitt hjärta som varit så besvärligt att hela min höst har varit som ett enda deprimerande sjukskrivningstöcken. Fy fan säger jag. Jag går på sjukgymnastik och ser hur patienter går omkring med pumpar i en ryggsäck i väntan på ett nytt hjärta och jag försöker tänka att 'det finns de som har det värre', men det är inte alltid enkelt att vara storsint ska jag erkänna.

Ja ni får ursäkta om undertecknad är en smula bitter. Men jag sade upp mig i somras med en förhoppning och övertygelse att 'nu jävlar ska det hända grejer'. Och det gjorde det ju. Med besked. Saker gick åt helvete. Sitter nu här och tänker att jag borde vänta med att skriva ett inlägg tills jag är på bättre humör men va fan, jag gnäller nu så får det vara bra sen.

Det har ju faktiskt hänt en del bra grejer också. Jag fick visa upp mitt älskade Dublin för Jeanette o Fredrik i våras vilket var jätteroligt. Den 8 maj kom finaste Trinity till världen och jag blev stolt gudmor. Sommaren bjöd på bröllop. Midsommar blev riktigt lyckat med sol mellan skurarna, dopp i sjön och fler gäster än Gopshus någonsin skådat. Förälskelse uppstod och ett halvår senare packar nu Mika väskan för att flytta till sin prins i England. Romance!

Och att säga upp sig var, trots att jag klagade alldeles nyss, det bästa beslut jag fattat på mycket länge. Mer jävlar anamma åt folket!

Så, istället för att titta i backspegeln vänder jag nu blicken mot framrutan. Här ska skaffas jobb. Jag ska bli faster. Dublin ska invaderas lagom till St Paddys. En av mina favoritartister, Adele, kommer äntligen till Sverige. Trinity fyller ett och ska firas med pompa och ståt (så mycket man nu orkar med när man fyller ett!) Med lite tur får jag till en tur till Kairo så att jag kan hälsa på min gamla värdfamilj. Pappa måste smöras så att han ställer upp och har midsommarfirande igen.

Tror jag beställer lite kärlek också! Jag har fått en massa av den varan även det här året, när jag om och om igen fått se bevis på riktig vänskap. Men nu vill jag bli kär!

Och sist, men inte på något sätt minst, så skulle jag vilja vara frisk. Märkligt, jag höll nästan på att glömma det fastän det är det jag önskar mig mest av allt. Och om inte det går att fixa, låt mig åtminstone få vara mindre sjuk.

Men först, innan något av det där kommer att hända, så ska det drickas bubbel. En sorgetår för året som gick och en styrketår för året som kommer. Nu jävlar ska det hända grejer!

Ahhh, så där ja. Vedspisen är tänd och sprakar för fullt, ute är det fullt av snö och jag har installerat mig i min stuga. Det blir inte så mycket bättre än så här, total rekreation för själen! Och hjärtat får också vila, jag får väl peka åt pappa vart han ska skotta så länge, tills dess att jag orkar hjälpa till. Jag mår SÅ bra!

Det har varit en riktigt bra vecka, som började med celebert besök från Irland minsann. Ciarán ringde i början av november och berättade att han hade lite semesterdagar att ta ut och undrade om han fick komma och hälsa på och se lite snö. Little did he know att det skulle komma att snöa nästan lika mycket i Irland. Efter att ha varnat honom tusen och en gång att partyprinsessan i mig har checkat ut tillfälligt så dök han då alltså upp i måndags. Vi började med en heldag med glöggfika även om det dracks extremt lite glögg. Paul, Louise o Trinity kom över och intog en full Irish med oss och det delades även ut en del julklappar (note to self, köp julklapp till Paul & Louise nästa år...). Efter en mycket mysig dag byttes sällskapet så ut av Jeanette o Fredrik, och vi tvingade Ciarán att titta på TV-sändningen av Lucia och gick en andra rond på fikabrödet.

Tisdagen ägnade Ciarán och jag åt att strosa omkring i Gamla stan och att köpa lite julklappar. Eller ja, han handlade medan jag oroade mig över hur länge jag skulle behöva vänta på min sjukpenning. Men vad gjorde väl det, jag var helt överväldigande glad att jag orkade med en heldag på stan! Efter att ha blivit upplysta om polisens tipsnummer ifall vi skulle se något suspekt i kölvattnet av helgens terroristattack for vi hem och kollade på handboll och film istället. (men herregud, hur går det i semin?...slår på matchen med 7 minuter kvar till slutsignalen....JAAAAAAA! FINAL!)

Onsdagen bjöd på en tripp till Dubliners och sen kom torsdagen och Ciarán åkte hem igen, hur fort gick inte det?
Tack för trevligt besök, C! Vi ses om tre månader!

I torsdags hände så inte bara en utan två mystiska men mycket positiva saker. Först hör de av sig från Försäkringskassan och vill komplettera mina uppgifter så att de kan registrera min första utbetalning (det tog 4 dagar!), sen ringer en man från en rekryteringsfirma (inte bara helt apropå, men det tar vi en annan gång) och berömmer mig för mitt snygga CV, "och då har jag sett några i mina dar". WOW! Jag blev jättetaggad, och när väl min sjukskrivning är över så ska jag behålla de orden i ryggsäcken. Påminn mig ifall jag glömmer bort det...

Igår kom så slutligen min kära, fina bror och hämtade mig så att jag fick komma hem till Mora. Pontus har jobbat i Västerås den senaste tiden och "svängde förbi" och hämtade upp mig. Är inte det supersnällt, så säg? Och det var ungefär så jag hamnade här, framför min brasa. Nu ska jag bara mysa och koka knäck och läsa böcker och se på film och gå på härliga promenader. Och fira jul, men det är ju nästan en vecka kvar. Imorgon tar jag fram kameran så kanske ni får se hur mitt smultronställe ser ut vintertid.

Later!

Jag kom på en sak, min vän Ciarán blev besviken då han hörde att min blogg var på svenska. Du får väl använda Google Translate, sa jag och blev samtidigt väldigt nyfiken på hur ett inlägg skulle se ut egentligen. Take it away google!

(Fredags-blues as translated by google)
Suffered some of the acute self-pity when I realize it's the start of the weekend for normal people. My former colleagues are now sitting on his chin, each with a AW-beer and try not to talk about the job but fail miserably. (Even I have not forgotten how to do this.) Then leave the subject for an hour until the alcohol is passed into the body and the knob and then they return to talk shop. And colleagues. And maybe former colleagues. Hope they say nice things about me!

But yesterday, when I told Dad that he had to go home today if he wanted, so was my greatest wish to spend some time for myself, I've had people around me day and night for two weeks now and need some time for yourself . So now I have been playing music at high volume (and of course sung by) watching the hilarious section of the Modern Family, Cougar Town and HIMYM. Looking a bit wanted for the shop opposite and wondering if it might be worth to defy the fear of some candy? Why I let my father go home anyway?

It feels a bit sour that I have to start my journey from the beginning, having to be afraid to leave the apartment again. I still have nightmares that I have heart palpitations and I think each and every night that I brought that I get a shock that shoots through your whole body - and so that sound, the horrible sound that comes from the blow, I hear it every time. But when I check the pulse beats it nice and slow even if it takes a while for me to relax again. Same thing when I fall asleep, feeling that the fall has been replaced by a jerky awakening where I'll have to remind myself where I am. As a programmed memory that goes on repeat, oh how I hope it fades away soon.

Now for something more fun. It is quite obvious that I deserve candy, it can hear just about anyone. In fact, I go now and post this when I get back ...

Yes, but it went well that! Nervous as hell, but it is confirmation afterwards that is most important. A bag of Riesen and oranges may be on the menu for tonight. What a party!

Ibland, när man mår som mest dåligt, så överraskar man sig själv och kickar ass. True story!

Bara för att vara extra förberedd så bestämde sig min kropp för att vakna 04.42 i morse. Jag låg kvar en liten stund men bestämde mig för att gå upp, och istället så tankade jag över ett gäng Modern Family avsnitt till telefonen och tänkte att det kunde vara ett bra sätt att få tankarna på annat under bussresan. Några timmar senare satt en mycket skärrad Pia i en busskur och kunde inte förmå sig att gå på bussen som såg ut att vara full. I väntan på nästa buss gick jag istället ett par busshållplatser och efter det gick det bättre. Så bra, in fact, att jag kom hela vägen till frissan utan att fuska med taxi! Och väl där gick det också bra, frisören hann med hela huvudet (jag har ett stort huvud och massor med hår så det säger en del.) När jag var klar där tog jag mina bussar hem och nu sitter jag sedan någon timme i säkert förvar i min soffa och tänker inte röra mig ur fläcken. I rule!

Nyfrissad så tänkte jag att det kanske var dags att slänga upp en bild, men 04.42 satte sina spår så för att kompensera får ni även en bild från sjukhuset som bör få dagens foto att se helt okej ut.

Då, otvättat hår...

Usch, vad jag är trött på mig själv. Jag vaknade i morse och tänkte jag skulle dammsuga lite inför mina två besök under dagen. "Jag tar bara under soffbordet för där ligger ett berg av knäckebrödssmulor, sen får det vara bra". Men när det var gjort så hade det ju gått så bra så jag fortsatte och vips så hade jag dammsugit hela lägenheten. "Ja, då kan jag lika gärna dammtorka lite, men sen ska jag ta det lugnt". Men när det var färdigt så tänkte jag "om jag tar toan också så är jag ju faktiskt klar sen". Sagt och gjort. Men vid det här laget började jag känna mig duktigt sliten och då hade jag ju tänkt hinna med en dusch också. Vilket jag gjorde, men jag var tvungen att ta den i två omgångar eftersom jag var tvungen att sätta mig och vila en stund på sängen, tvålig och jävlig. Var jag tvungen att ta i så mycket?

Nu gick det ju bra så jag ska väl egentligen klappa mig på axeln, men jag har en sån monsterdag i morgon så jag har svårt att slappna av. Ska till frisören. Vid Skanstull. Klockan 9 i morgon bitti. Hur svårt kan det vara? tänker ni medan mitt resonemang går mer i tonerna: Hur i h-e ska det gå till? Jag var ett nervvrak på väg till sjukgymnasten igår, och det var bara ett par hållplatser. Och om jag tar mig dit, kommer jag kunna sitta där tills jag är klar? Tänk om hon bara hinner färga halva huvudet innan jag får panik och måste därifrån?

Ja jag vet, jag målar upp skräckscenarion. I själva verket kanske det går superbra. "Tänk på skalpmassagen" sa sjukgymnasten och det hjälpte lite. Jag har även taxi som plan B så jag kan fuska om det skulle behövas. Känns skönt att ha en reservplan, det tar bort lite av stressen. Och det går att åka buss hela vägen, så tunnelbanan kan jag undvika, det är skönt. Det kommer att gå jättebra. Och vad snygg jag ska bli! (halvhjärtat yay..) Jag gillar ju att gå till frisören annars, så jag får försöka plocka fram den känslan imorgon.

Men, det händer inte bara tråkiga saker i mitt liv. Fick som sagt besök i två omgångar idag, och det var jättetrevligt. Först kom Louise med finaste guddottern och jag fick se alla framsteg hon gjort den senaste månaden (det var inte riktigt aktuellt att se Trinity rulla omkring på sjukhusgolvet under de besök hon gjorde där). Louise fixade lunch och vi hade jättetrevligt. Sen fick jag time out några timmar innan nästa gäst dök upp med middagen i högsta hugg. Ida bjöd på sushi (som jag varit sugen på i någon månad nu) och fick även lite Ben & Jerry till efterrätt. Det var nog första gången vi sågs på tu man hand sedan hon fick barn och säga vad man vill om barn, men ibland är det skönt att låta fokus ligga på den man pratar med och vice versa.

Efter att ha haft så mycket trevligt besök idag ska jag nu gå och slå nåt hårt i huvudet så att jag får sova, imorgon är det dags för mitt eldprov. Hur var det nu jag skulle tänka...positivt?

Drabbades visst av akut självömkan när jag inser att det är början på helgen för normalt folk. Mina gamla kollegor sitter nu på sitt hak med varsin AW-öl och försöker att inte prata om jobbet men misslyckas totalt. (Än har jag inte glömt hur det går till.) Sen lämnar de ämnet någon timme tills alkoholen gått ut i kroppen och knoppen och sen återvänder de till att prata jobb. Och kollegor. Och kanske före detta kollegor. Hoppas att de säger snälla saker om mig!

Men igår, när jag sa åt pappa att han fick åka hem idag om han ville, så var min högsta önskan att få tillbringa lite tid för mig själv, jag har ju haft folk i min närhet dygnet runt i två veckor nu och behöver lite egentid. Så nu har jag spelat musik på hög volym (och självklart sjungit med) och kollat på hysteriskt roliga avsnitt av Modern Family, Cougar Town och HIMYM. Tittar lite suktande över på butiken mittemot och funderar på om det kan vara värt att trotsa rädslan för lite godis? Varför lät jag pappa åka hem egentligen?

Det känns lite surt att jag måste börja om min resa från början, att behöva vara rädd för att lämna lägenheten igen. Jag har fortfarande mardrömmar om att jag har hjärtklappning och jag tycker var och varannan natt att jag väcks av att jag får en stöt som skjuter genom hela kroppen - och så det där ljudet, det där fruktansvärda ljudet som kommer av stöten, jag hör det varje gång. Men när jag kollar pulsen slår det lugnt och fint även om det tar en bra stund för mig att koppla av igen. Samma sak när jag somnar in, känslan av att falla har ersatts av ett ryckigt uppvaknande där jag får lov att påminna mig själv om var jag är. Som ett inprogrammerat minne som går på repeat, åh vad jag hoppas att det bleknar bort snart.

Över till nåt roligare. Det är ju alldeles uppenbart att jag förtjänar godis, det hör ju vem som helst. In fact, jag går nu och postar detta då jag kommer tillbaka...

Ja men det gick ju bra det där! Nervöst som fan men det är bekräftelsen efteråt som är viktigast. En påse Riesen och clementiner får stå på menyn för ikväll. Vilken fest!

Fick en trevlig kommentar på fejjan idag: Blogga lite då så man har något vettigt att läsa på internet =) Jag tackar och bockar!

Det har hänt lite sedan sist, och förutom en liten sak så är det bara positiva saker. I måndags började personalen på hjärtavdelningen att hjälpa mig "lite mindre" än tidigare men jag förstod ganska snart syftet så jag tog inte illa upp. Dags att börja stå på egna ben. Så mina korridorslånga promenader fick nu utföras helt på egen hand, och det kan jag säga att det var ett stycke nervknippe som gick fram och tillbaka, det var riktigt svårt att släppa sargen! I tisdags berättade Snäll-Kenneth på ronden att jag skulle få göra ett arbetsprov dagen därpå för att sen se om jag kunde åka hem. Men då jag bad att få göra det samma dag eftersom våndan är lika hemsk som själva provet fick jag okej på det. En kvart senare kom en sköterska och hämtade mig: då kör vi! sa hon och jag blev nervös, det var ju inte ı så snabbt jag hade menat! Men fem minuter senare hade jag genomfört ett lyckat arbetsprov och det bestämdes att jag, efter ytterligare en dags övervakning, skulle få åka hem. Lycka!

Så igår tog jag mitt pick och pack, grät en skvätt över att lämna KS' snyggaste sjuksköterska (vi kan kalla honom snygg-Kjell, och seriöst - det måste vara en hälsofara att ha "såna där" på en hjärtavdelning!) och tog mina första steg ut i vinter-Stockholm. Frihet! Och så kallt var det väl inte? :)

Att komma hem var gudomligt, jag blev lite ivrig att göra saker så jag tog ut mig lite, men nu har jag avbokat min klipptid imorgon så nu ska jag ha några stressfria dagar tänkte jag. Fick trevligt besök av Jeanette och Jonny som hade med sig en jättefin orkidé och ett kort från en massa gamla kollegor som önskade mig välkommen hem och att jag skulle krya på mig. Jättetack till er!

Och efter en första natt i min sköna säng vaknade jag upp mitt i natten efter en dröm som var så konstig att jag tänkte att "jag borde skriva ner den här". Sagt och gjort!

Så här, kära läsare, bjuder jag på en av mina knäpp-drömmar:

"Fick låna en gammal rosa Cadillac och for norröver från Gopshus (min hemby utanför Mora), jätterolig bil att köra men rätt var det var så hade jag fått motorstopp i en uppförsbacke och fick lov att göra "start-i-backe". Plötsligt var jag i ett norrländskt industrisamhälle med massor av grävmaskiner och konstiga "vindkraftverk" som alla hade fått totalt frispel, grävmaskinerna föll omkull och de andra konstiga grejerna slungade saker hej vilt.

På en gård i industrisamhället bodde Marina med sin mamma Ellen och dotter Elvira, de var på flykt för Sören, Marinas pappa, hade fått lunginflammation. Jag hade bara tid att stanna i en kvart för sen skulle jag åka hem vilket tog sex timmar. Min Cadillac hade nu blivit en T-Ford framtill och en klassisk bubbla baktill. Jag hade glömt att stoppa i motorvärmaren och det var -30 grader, och ingen bensin hade jag heller. Som tur var kom en supernorrländsk man i orange helly hansen och hjälpte mig och vips var jag tillbaka i Gopshus där Jeanette tvingade mig att spela schack. Jag blev skitsur och ville inte spela men hon bara hånflinade och sa att "kom igen nu får vi se hur det går med din huvudräkning". Pjäserna var formade som memorybrickor och jag satt argt och försökte komma ihåg hur allt skulle stå och skrek till Jeanette att "varför hjälper du mig inte då?" "Nä, vadå jag är redan klar, vänder man på brickorna så står det vad de föreställer." Sen fick jag två tärningar men skulle bara använda en så elaka Jeanette anklagade mig för att fuska men lät mig kasta om. Jag fick 5. Satt och försökte räkna ut hur jag skulle flytta fem steg vilket tog en evighet medan Jeanette suckade och stönade och när det var klart så flyttade Jeanette sin knekt på två sekunder. Och då började jag lite smått tänka att "vänta lite nu, så här spelar man inte schack". Därefter vaknade jag. Ridå.

Är man inte knäpp på dagen så är man det på natten. Inklusive Jeanette som jag måste betona är den frommaste av människor i vaket tillstånd (bortsett från mig själv naturligtvis, Pia betyder ju som alla vet "from") ;-) Jag ser nu när jag läser den att den var ju inte alls lika rolig som jag mindes den men va fan, det är jobbigt att trycka på delete också.