Pias alldeles egna

Woah, bloggen ser verkligen inte klok ut, fan vet om det här kommer publiceras. Nåväl, jag ville egentligen bara in och beklaga mig lite. Pappa och jag packade bilen full i morse (oh yes, jag har hyrt ut lägenheten), sa hej då till Solna och tog sen vägen via Uppsala så att jag skulle kunna operera min fot så där i förbifarten. Med min medicinhistorik var det INTE svårt att få lugnande o smärtstillande och allt jag önskade mig, så jag hade ett eget lite party for one där ett tag och operationen gick i ett nafs. Tog en provpromenad någon timme efter och det gick jättebra, haltade ingenting och kunde till och med gå ganska fort. Under dagens gång (ha ha, en liten ordvits ala pappa Larsson) så blev jag däremot haltare och haltare och fick ondare och ondare. Det är inte en "åh, jag tror jag dör"- smärta för den ger sig så fort jag sätter foten i högläge, men varje steg låter klick, klick och det knäpper till rätt rejält i foten. Låter det likadant imorgon får det nog bli ett litet samtal tror jag. Annars som sagt, jag och de nya hyresgästerna skrev kontrakt i helgen och jag packade ihop mina saker och flyttade på riktigt. Förutom att jag inte vet vart jag ska göra av alla grejer så känns det riktigt bra faktiskt. Jag får lite längre till vännerna men jag åker gärna ner ibland och hoppas att de resonerar likadant åt andra hållet. Den som lever får se (förlåt, klyschorna bara väller ur mig). Nu hoppas jag bara att foten kryar på sig fort som attan så att jag kan njuta av att vara bilägare. Places to see, people to visit... Det kommer bli en bra sommar! Ja, och just ja, fick en förfrågan på fejjan idag om jag kunde göra ett litet fotojobb mot betalning. Jippie! Snart hamnar fotograf på visitkortet, I'm telling you. Skoja bara. Skulle aldrig få självförtroende nog att kalla mig fotograf. Eller få för mig att göra visitkort för den delen!

Undrar när jag ska lära mig att man kan logga in här och bara skriva ett par rader? Nu har det återigen gått ett par veckor sen senast, och under tiden har det såklart hänt både det ena och det andra.

Just nu sitter jag, för kanske sista gången på länge, i min magnifika soffa i hufvudstaden. Det har skett en sådan kedjereaktion den senaste veckan att jag inte riktigt hängt med, känner mig som en åskådare i mitt eget liv just nu. Here we go.

När jag återvände för att bo i Mora för ett tag sen så var det hela mest på prov, jag hade ju sökt utbildning till hösten och hoppades innerligt på den. Jag hoppades att bitarna skulle falla på plats så att jag skulle testa Mora över sommaren och sedan återvända för att plugga, men ödet verkar vilja annorlunda. Eller jag vet inte om jag ska skylla på ödet, men när jag klev in i en posthög förra veckan stor som Kebnekaise så låg det ett kuvert och väntade på mig. Sparade det till sist för att dra ut på det så längde det bara var möjligt, men så fort jag läst den första raden så gick luften ur mig. "Tyvärr blev du inte antagen". Nu var det väldigt svårt att veta på förhand hur stora mina chanser var, men eftersom jag visste hur många som varit på intervju så kändes det ändå som att det hade kunnat vara inom räckhåll. Fan också.

Nu visade det sig alltså att jag tydligen inte hade det som krävdes. Gick och höll beskedet för mig själv ett par timmar i förhoppningen att det skulle stå nåt annat nästa gång jag tittade på brevet, men se den gubben gick inte. Jag inser ju nu att jag verkligen hade byggt upp en förväntan om att komma in, så det var som en käftsmäll att få nobben. Mina vänner har peppat mig att inte ge upp och att söka igen, så vi får väl se hur och om jag kan utvecklas tills det är dags nästa gång.

Under tiden jag gick hemma och surade så fixade min goda vän Jeanette två intressenter på min lägenhet, lite så där utifall att. Hon är sån, min "fru", inga krusiduller där inte. Jag, som är lagd åt det mer sentimentala hållet, kände en stor ambivalens inför detta. Å ena sidan, varför stå och betala en lägenhet jag inte använder? Å andra sidan, vadå - ska jag få lov att flytta till Mora på riktigt nu? Jag är inte beredd!

Detta satt jag och funderade på under bilresan tillbaka till Mora, och funderade högt på att om så var fallet så måste jag köpa en bil. "Köp Alexanders bil" sa brorsan. Kanske det, sa jag.

Nu, fyra dagar senare, har jag både köpt bil och nära nog hyrt ut min lägenhet, kontraktet skrivs imorgon. Och faktiskt, om man bortser från att jag inte kom in på skolan, så känns det som att det varit en ganska bra vecka.

Jag tänkte avsluta med att tvinga mig själv att lägga ut ett par bilder, mitt självförtroende fick sig en törn vad gäller fotograferandet. Trots det har några av mina favoritpersoner fastnat på ett gäng härliga bilder från förra helgen.

Det är lite långsamt här på jobbet idag. Strul med jobbväxeln. Så för att fördriva lite tid tog jag en liten trip down memory lane och läste mina blogginlägg från i höstas. Usch vad dåligt jag mådde, jag hade nästan förträngt det. När jag kom till inlägget från min sjukhusvistelse i november började det välla i ögonen och jag var tvungen att sluta. Måtte det dröja länge, länge innan det djävulskapet drar igång igen.

Det är ju tur att det finns glädjeämnen! 2011 har mest bara presenterat såna kan jag konstatera, peppar peppar. Och den där kameran räddar mig igenom de tråkigaste ögonblicken, i fredags till exempel hade jag vansinnigt tråkigt och det slutade med att jag började fotografera kottar! Då var lördagens motiv roligare, både att fota och umgås med!

Jag vet inte om det är all den friska luften, men i två dagars tid har jag varit tidig till jobbet - och då ska ni veta att jag börjar klockan 7! Jag begriper ingenting. Men i morse fick jag i alla fall belöning för att vara uppe med tuppen. Utanför dörren låg en dimma som var så tät att tankarna osökt gick till John Bauer. Det var bara att ta fram kameran och dokumentera promenaden till jobbet. Här är resultatet:

Jag var ju på intervju förra veckan, känns redan som en evighet sedan. De ville att jag skulle plocka ut min favoritbild bland de 5 jag skickat in, och valet föll på denna. Fick medhåll från båda lärarna/fotograferna, om man nu kan läsa in något i det.


Nu återstår bara att se om det räcker, man hade i alla fall gjort en första gallring redan innan intervjun och nu är det drygt 100 sökande kvar på 30 platser. Det är bara att hålla tummarna!

Ifall det har undgått någon så har jag numera mer eller mindre återvänt till min hemby. Det är helt crazy och jag kom på mig själv med att prata om en traktor med Jeanette härom dagen, i en hel kvart typ! Sen skämdes jag lite och längtade till mina högklackade skor. Varefter jag gick ut i trädgården och planerade årets odlingar. Känner mig helt ambivalent!

I väntan på besked från Fotolinjen så är min framtid lite oviss, men faktum kvarstår att Gopshus är en pittoresk liten by, med betoning på liten. Tog en tur med kameran igår efter jobbet (för jag har ju ett sånt nu för tiden!) och tillbringade sedan kvällen i stugan betraktandes årets första åskoväder. Maffigt!

Som om det inte vore nog med sockerchocken från lördagens firande så fortsatte dekadensen på söndagen. Men det var det liksom värt då det var dags att fira Trinity's ettårsdag. Tänk att ett år kan gå så fort! Jag är världens stoltaste gudmor!

Ligger som vanligt efter med bloggen. Kör därför en liten bildsammanfattning i sedvanlig anda, det finns ett gäng foton att välja bland efter den senaste veckans äventyr. Åkte ju ner till Stockholm inför helgen och blev intervjuad inför ett eventuellt år på Fotolinjen. Egentligen kändes intervjun ganska bra men just nu har jag världens sämsta självförtroende vad det gäller min fotografering så jag vågar inte hoppas.

Det var en mycket bra helg i alla fall, den gick i firandets tecken eftersom jag var iväg på två kalas. Började hos Amanda som fyllde två:

Sitter i min stuga och funderar på hur man med enklast möjliga medel kan skaffa snabbare Internetuppkoppling. Och hur jag ska lära om mig att man faktiskt inte alls kan gå ut på krogen och ta ett glas vin mitt i veckan (bland annat för att det är så långt till närmsta krog). Och hur mycket bil man får för... säg 10 000? Och om jag tog nyss ihopfantiserade bil och drog in till Mora - ja men då skulle jag ju inte kunna  dricka vin i alla fall, för det torde ju gissningsvis vara jag som kör? Jisses, vilken tur att man kan dricka vin i stugan...

Det är inte det att jag inte gjort det förut. Jag är uppvuxen här och tillbringar mina somrar här och det här har alltid varit mitt smultronställe när jag inte orkat andas stadsluft längre. Men det betyder inte att jag inte behöver acklimatisera mig när jag nu flyttat hem. Allt blev så överväldigande nu när det blev mer definitivt. Pia Larsson, tillbaka i Gopshus. Det hade jag aldrig, ens i min vildaste fantasi, kunnat föreställa mig för 10 år sen. Jag vet inte ens om jag är beredd nu!

Vi ska dock inte ropa hej riktigt än. På fredag ska jag på intervju till Fotolinjen och kommer jag in där... Ja, det har jag inte ens vågat tänka på. Men det spelar ingen roll faktiskt, för på nåt sätt känns det som att jag är i en win-win situation. Blir jag kvar i stugan så kommer jag bli stenrik, om inte på mitt jobb så för att jag typ aldrig kommer att dricka vin mer (snyft). Och blir det att jag återvänder till hufvudstaden så är det för att någon eller några tycker att jag har potential att bli fotograf. Och det skulle vara så häftigt!

Sitter i min stuga och fryser om nästippen. I maj! Nu är ju inte det nåt ovanligt egentligen men vi blev så bortskämda med sommarvärme där ett tag att jag glömde bort vart på året vi var. Men så kom domherrarna tillbaka och det vet ju alla vad det betyder!

Bäst att gå och elda i vedspisen, kanske läsa lite "Barnen på Frostmofjället". Om jag inte fryser ihjäl under natten ska jag ge en liten rapportering om vad som försigår i livet mitt. Imorgon. Nu måste jag sticka ett par vantar!

Jag behöver väl knappast tala om att våren har anlänt? Alla som traskar omkring på våra breddgrader gör det med ett stort leende på läpparna samtidigt som beslutsångesten är total vad gäller mängden kläder. Av på, av på - som ett litet gympapass!

Så under veckan som gått har jag:

Stått på alla fyra i Hagaparken (jo jo, minsann!) Det här är vad jag hittade:


















När man sen får den där bilden är det så värt det!


Slutligen har jag varit på kör, bott på hotell med Nina och fått ett fint välkomnande till stugan:



Jag har även blivit uppvaktad av en norrman. All in all - a good week!

Wow, vilka trevliga kommentarer ni lämnade, tack så mycket! Vad glad jag blir! Ja men då fortsätter jag väl i samma stil som tidigare, vilket jag nu genast tänker bevisa genom att lägga upp några av helgens alla bilder. Temat för helgen var barn eftersom jag fick tillbringa lördagen med guddottern och hennes pappa Paul, och sedan hälsa på Nina & Micke och deras barn, Oliver och Amanda i söndags. Sötnosarna kom ihåg mig fastän det var nästan ett halvår sedan vi sågs, det var för övrigt de här fantastiska ungarna som ritade "krya på dig"-teckningar till mig då jag var inlagd.

Och nu - över till bilderna!

Jag ska nu berätta en sak som jag misstänker att bloggare inte gärna berättar, men eftersom jag skulle vilja ha hjälp att reda ut detta fenomen så jag får väl vackert tala ur skägget så vi får rätsida på detta.

När jag startade bloggen i höstas så hade jag ingen egentlig plan eller strategi för hur den skulle komma att se ut. Men det rådde ju hjärtat bot på, ett gäng stötar så var min skrivinspiration mättad för flera månader. Och ångesten, ja den väckte många sympatisörer, och jag fick en liten vink om att den jäkla åkomman är betydligt vanligare än vad jag först trott. Men så blev jag friskare och då hände flera saker - bland annat så tappade jag läsare. Och då funderar jag naturligtvis, vad kan det bero på?

Teorier har jag gott om. Det kanske är just bristen på struktur som gör att det blir ointressant? Och vad är det för jävla foton jag lägger upp hela tiden, vem tror jag att jag är egentligen? Mer ångest tack. Man skulle också kunna spekulera i om det kan ha med antal inlägg att göra, här kan man ju faktiskt se en trend. Sjuk Pia = tyck synd om mig nu, frisk Pia = I'm alive! Vem har tid att blogga?

Så här enkelt är det, när jag är sjuk så är jag jättesjuk och mitt hjärtfel med allt vad det innebär tar upp all min fokus. Det är som en enda, lång egotripp av självömkan och en oförmåga att tänka mycket längre bort än sig själv. Men mitt hjärtfel kommer och går i skov, och nu när jag är inne i en friskare period så måste jag få vara frisk inifrån och ut. Ta sats inför nästa gång liksom. Hämta andan.

I takt med att jag mår bättre så vill jag därför också skifta fokus, och just nu så är jag ju besatt av foto. Så - är det en fotoblogg? Inte vet jag. Jag tror att man kan sammanfatta hela bloggen med att säga att den är världen sedd ur en hjärtsjuks ögon. En barometer för hur jag mår.

Sen kan man ju undra om det är så viktigt med många läsare. Nja, blir väl svaret på den. Det är alltid kul att slå sitt personbästa såklart. Och om ingen läser, what's the point? Och jo, jag får väl erkänna att jag alltid tar ett litet glädjeskutt inombords då någon kommenterar eller på annat sätt avslöjar att de är här och kikar ibland.

Vad var det nu jag skulle fråga? Och hur ska ni som fortfarande läser kunna veta det? Hmmm... tror jag mest vill ha lite feedback, veta att ni finns och höra era fantastiska åsikter. Ni får gärna kommentera, och gärna (helst) här på bloggen. Share your wisdom!

Nä, nu ska jag hålla käft. Er tur!

I torsdags, som skulle bli en lugn dag trodde jag, gjorde jag en massa saker. Jag stod mitt i dammsugningen när sms:et damp ner: Du har ett paket att hämta ut på Pressbyrån, Västra Skogen. Mitt objektiv! Fick anstränga mig till det yttersta för att inte släppa allt och springa (nåja) dit direkt, men så fort jag var klar och nyduschad så gick jag ut för att upptäcka det alla andra också upptäckt - Carolas fläkt hade fått spel och gick inte att få någon hejd på. Fungerade mycket effektivt som hårtork kan jag säga!

Efter en sväng förbi fotolabbet så mötte jag upp Malin som väääldigt motvilligt gick med på att ställa upp som modell. Men objektivet fick i alla fall invigas och vi hade en trevlig pratstund där vi bland annat upptäckte att ett glas vin kan räcka i 3 timmar!

Igår kväll mötte jag upp gamla kollegorna och torterade dem istället. Här kommer resultatet:

Slår mig ner i soffan med ett glas rött efter en relativt händelserik dag. Ägnade förmiddagen åt att göra mig vacker - man måste göra så när ens psykolog är snygg förstår ni. For sedan till Huddinge för att ha "avslutning" med nyss nämnda snygging. Med andra ord var det sista gången jag skulle få chansen att sitta där och sukta så det var en sorgens dag. Skämt åsido, nog känns det lite konstigt att plötsligt få höra från alla håll och kanter hur frisk man är och att det är dags att sätta punkt i behandlingen. Det är positivt så klart, men samtidigt lite skrämmande. Mina ångestattacker kommer inte som ett brev på posten längre, men tänk om de dyker upp som nåt paket ibland?

Äh, när allt kommer omkring så känner jag mig ganska klar faktiskt. Redo på något sätt. Och vad gäller framtida problem - I'll cross that bridge when I get there! Nu är jag istället i full färd med att åtminstone ge mig själv chansen till att göra nåt jag borde ha gjort för länge sedan, nämligen söka in till Fotolinjen. Inte för att jag tror att jag är bra, tvärtom! Det är just därför som jag måste skynda mig in med ansökan - innan jag blir alldeles för självkritisk.

Jag hoppas däremot att jag ska kunna bli bättre. När jag var i Dublin och satt och snackade med Ciarán så började vi prata drömyrken och jag sa att jag gärna skulle jobba med bildjournalistik eftersom jag gillar både att skriva och fotografera. Och helt plötligt kändes det så självklart, varför gör jag inte det då? Det är ju inte direkt en omöjlig dröm. Tuff konkurrens, visst, men jag måste ju i alla fall försöka. Så idag har jag varit förbi Odenlab och printat ut lite bilder och nu måste jag välja ut 5 st som ska bli arbetsprov. Tufft. Men så visar det sig att det inte går någon nöd på mig oavsett om jag kommer in där eller inte. Idag ringde nämligen Michael, ni vet - den där brodern som fyllde 50 nyss? Och frågar om jag vill börja jobba för honom! Klart jag vill sa jag och inser att jag måste börja pendla till Mora, kanske rentav flytta hem ett tag! Oj oj oj, det här var jag inte beredd på när jag vaknade i morse! Nu är det en del som måste ordnas och det är inget definitivt ännu men det är så skönt när bitarna plötsligt faller på plats. Can I get a yay?

Och visst ja, kan jag få ett Wiiieee också? Mitt objektiv är nämligen på väg! Har jag tur får jag det redan imorgon så Malin, gör dig extra snygg inför vår dejt imorgon - här ska tas bilder!

Idag kunde jag inte hålla mig längre. Efter att ha kikat lite på kommande månads budget så "slog jag till" på en ny kärlek. Kunde INTE behärska mig! Det här objektivet lämpar sig väl till porträttfoton så nu är det bara att ställa sig på kö, för här ska övas! Make love to the camera, yeah baby! Sweet, sweet love... Jisses, jag är alldeles exalterad, kommer det snart eller? Flera minuter sen jag beställde ju!

Känns liiite långt till midsommar

Linus på linjen

 

Tänkte chocka alla med att skriva inlägg två dagar på raken. Jag vet, det är inte alls min stil men jag har haft en intressant dag som började och slutade på Karolinska.

Efter en natt med usel sömn gick jag upp i ottan och for till sjukgymnasten. Inget konstigt med det, allt gick bra och det börjar bli rutin. Tillbaka hem några timmar för att sedan åka in igen, för ett lite mer udda läkarbesök den här gången. För några veckor sedan nämnde jag nämligen för min psykolog att det hade varit intressant att veta hur mina ångestattacker påverkar hjärtat. Han höll till min förvåning med och efter ett samtal till kardiologen så visade det sig att han också höll med. Öh, var det nu jag skulle säga att jag bara skojade? Men faktum kvarstod ju att jag ville ha svar på frågan så det var bara att bita ihop.

Så idag har jag varit till KS och gjort ångestframkallande övningar medan jag var uppkopplad på EKG. Det började bra, jag nämnde för psykologen att jag inte var så nervös så vårt lilla test var nog dömt att misslyckas, hö hö. Han höll med om att det kan vara svårt att få en total ångestattack i en trygg miljö, men att det räckte om vi kom i närheten. Vi pratade en stund tills hjärtläkaren gjorde oss sällskap och som, efter att vi snackat ihop oss lite, sa att "vi har ett rum på N15 som vi kan använda". N15. Avdelningen där jag låg i höstas och där sjukgymnasten fick komma förbi varje dag och tvinga mig på en daglig promenad. Avdelningen där larmen gick precis hela tiden och jag knaprade allt lugnande jag kunde komma över. Avdelningen där jag fick göra mina arbetsprov i december för att se om jag kanske kunde få åka hem. Min fasad sprack inom loppet av en hissresa. Hit ville jag ju inte återvända!

Väl inne i rummet kunde jag samla mig lite, även om jag i mitt morbida sinne tänkte att det nog kunde vara bra med lite extra stress under omständigheterna. Jag blev uppkopplad och lovad att jag skulle få sluta om det fanns risk för hjärtrusning, och sen var det dags att springa på stället. Eftersom jag fortfarande är lite rädd för att anstränga mig fysiskt så tog övningen skruv direkt. Paniken kom som på beställning även om det gick fortare än vanligt att återhämta sig. Övning nummer två fick bli att hyperventilera och även den gjorde det den skulle. Obehagliga grejer men jag fick svar på min fråga i alla fall. Ja, jag får ökad puls och ja, jag får fler extraslag (vilket är den utlösande faktorn till mina hjärtrusningar) men med tanke på mina mediciner så borde det finnas lite spelutrymme för detta. Puh... Hjärtläkaren jäktade vidare för att rädda ett liv och jag blev sittandes en stund med psykologen. Som nämnde att han snappat upp att det hände nåt med mig i hissen. Det visade sig att återvändadet till N15 var det jobbigaste av alltihop, så vi snackade lite om det. Sen erbjöd han sig att följa med mig ett varv i korridoren men jag tackade nej och sa att jag går själv, men håll gärna ett öga på mig. Sen tog jag ett djupt andetag och öppnade dörren.

Jag vet inte om jag kan förmedla hur stark effekt det här hade på mig. Att återvända till en plats så starkt förknippad med mina tråkiga händelser i november var skitjobbigt. Så med tårarna strömmande nerför kinderna gick jag ner längs korridoren, med knutna nävar och höjda axlar, förbi mitt gamla rum och fram till samlingsrummet. Vände på klacken och gick tillbaka, och när jag såg psykologen stå där och se nästan stolt ut ville jag nästan krama honom. Correction, jag ville krama honom, men vågade inte. Fy fan vad jag är grym.

Så, då har helgen gått mot sin ända. Jag höll på skriva äntligen men det är väl en dödssynd. Det tråkiga med den här helgen var att den var i ensammaste laget, men å andra sidan fick jag lindra mitt dåliga samvete och har nog fått iväg ett 10-tal jobbansökningar idag. Så nu har jag bytt ut mitt dåliga samvete mot ett gott samvete och det kan jag säga att den varianten är mycket bättre! Jag har dessutom städat, planterat om blommor och tillverkat nån slags upphängning för mina örhängen, jag tröttnade helt enkelt ur på att famla runt i ett kaos av omaka smycken. Det och det faktum att jag är lite småbesatt av ordning och reda, vilket mitt bildbibliotek fick erfara då det råkade ut för the Monica Geller treatment under veckan. Vilket påminner mig, det löste sig med hemuppgiften till slut, den där vi med hjälp av ljuset skulle förstärka bildens betydelse. Jag höll ju på att bli förtvivlad eftersom Stockholm fram till i onsdags var grått och fult och inspirationen var puts väck, men så tog jag hjälp av min assistent (undertecknad) som blåste såpbubblor medan jag tog sikte med kameran. Inte helt enkelt att vara assistent och fotograf samtidigt kan jag säga, och jag har dessutom ett tips från coachen: om du står i en timme och blåser såpbubblor på samma ställe, var försiktig då du reser dig! Jag var som Bambi på hal is till slut. Nåväl, lite bildbevis: