Fredags-blues
Drabbades visst av akut självömkan när jag inser att det är början på helgen för normalt folk. Mina gamla kollegor sitter nu på sitt hak med varsin AW-öl och försöker att inte prata om jobbet men misslyckas totalt. (Än har jag inte glömt hur det går till.) Sen lämnar de ämnet någon timme tills alkoholen gått ut i kroppen och knoppen och sen återvänder de till att prata jobb. Och kollegor. Och kanske före detta kollegor. Hoppas att de säger snälla saker om mig!
Men igår, när jag sa åt pappa att han fick åka hem idag om han ville, så var min högsta önskan att få tillbringa lite tid för mig själv, jag har ju haft folk i min närhet dygnet runt i två veckor nu och behöver lite egentid. Så nu har jag spelat musik på hög volym (och självklart sjungit med) och kollat på hysteriskt roliga avsnitt av Modern Family, Cougar Town och HIMYM. Tittar lite suktande över på butiken mittemot och funderar på om det kan vara värt att trotsa rädslan för lite godis? Varför lät jag pappa åka hem egentligen?
Det känns lite surt att jag måste börja om min resa från början, att behöva vara rädd för att lämna lägenheten igen. Jag har fortfarande mardrömmar om att jag har hjärtklappning och jag tycker var och varannan natt att jag väcks av att jag får en stöt som skjuter genom hela kroppen - och så det där ljudet, det där fruktansvärda ljudet som kommer av stöten, jag hör det varje gång. Men när jag kollar pulsen slår det lugnt och fint även om det tar en bra stund för mig att koppla av igen. Samma sak när jag somnar in, känslan av att falla har ersatts av ett ryckigt uppvaknande där jag får lov att påminna mig själv om var jag är. Som ett inprogrammerat minne som går på repeat, åh vad jag hoppas att det bleknar bort snart.
Över till nåt roligare. Det är ju alldeles uppenbart att jag förtjänar godis, det hör ju vem som helst. In fact, jag går nu och postar detta då jag kommer tillbaka...
Ja men det gick ju bra det där! Nervöst som fan men det är bekräftelsen efteråt som är viktigast. En påse Riesen och clementiner får stå på menyn för ikväll. Vilken fest!
Men igår, när jag sa åt pappa att han fick åka hem idag om han ville, så var min högsta önskan att få tillbringa lite tid för mig själv, jag har ju haft folk i min närhet dygnet runt i två veckor nu och behöver lite egentid. Så nu har jag spelat musik på hög volym (och självklart sjungit med) och kollat på hysteriskt roliga avsnitt av Modern Family, Cougar Town och HIMYM. Tittar lite suktande över på butiken mittemot och funderar på om det kan vara värt att trotsa rädslan för lite godis? Varför lät jag pappa åka hem egentligen?
Det känns lite surt att jag måste börja om min resa från början, att behöva vara rädd för att lämna lägenheten igen. Jag har fortfarande mardrömmar om att jag har hjärtklappning och jag tycker var och varannan natt att jag väcks av att jag får en stöt som skjuter genom hela kroppen - och så det där ljudet, det där fruktansvärda ljudet som kommer av stöten, jag hör det varje gång. Men när jag kollar pulsen slår det lugnt och fint även om det tar en bra stund för mig att koppla av igen. Samma sak när jag somnar in, känslan av att falla har ersatts av ett ryckigt uppvaknande där jag får lov att påminna mig själv om var jag är. Som ett inprogrammerat minne som går på repeat, åh vad jag hoppas att det bleknar bort snart.
Över till nåt roligare. Det är ju alldeles uppenbart att jag förtjänar godis, det hör ju vem som helst. In fact, jag går nu och postar detta då jag kommer tillbaka...
Ja men det gick ju bra det där! Nervöst som fan men det är bekräftelsen efteråt som är viktigast. En påse Riesen och clementiner får stå på menyn för ikväll. Vilken fest!
Kommentarer
Trackback
