Pias alldeles egna

Tänkte chocka alla med att skriva inlägg två dagar på raken. Jag vet, det är inte alls min stil men jag har haft en intressant dag som började och slutade på Karolinska.

Efter en natt med usel sömn gick jag upp i ottan och for till sjukgymnasten. Inget konstigt med det, allt gick bra och det börjar bli rutin. Tillbaka hem några timmar för att sedan åka in igen, för ett lite mer udda läkarbesök den här gången. För några veckor sedan nämnde jag nämligen för min psykolog att det hade varit intressant att veta hur mina ångestattacker påverkar hjärtat. Han höll till min förvåning med och efter ett samtal till kardiologen så visade det sig att han också höll med. Öh, var det nu jag skulle säga att jag bara skojade? Men faktum kvarstod ju att jag ville ha svar på frågan så det var bara att bita ihop.

Så idag har jag varit till KS och gjort ångestframkallande övningar medan jag var uppkopplad på EKG. Det började bra, jag nämnde för psykologen att jag inte var så nervös så vårt lilla test var nog dömt att misslyckas, hö hö. Han höll med om att det kan vara svårt att få en total ångestattack i en trygg miljö, men att det räckte om vi kom i närheten. Vi pratade en stund tills hjärtläkaren gjorde oss sällskap och som, efter att vi snackat ihop oss lite, sa att "vi har ett rum på N15 som vi kan använda". N15. Avdelningen där jag låg i höstas och där sjukgymnasten fick komma förbi varje dag och tvinga mig på en daglig promenad. Avdelningen där larmen gick precis hela tiden och jag knaprade allt lugnande jag kunde komma över. Avdelningen där jag fick göra mina arbetsprov i december för att se om jag kanske kunde få åka hem. Min fasad sprack inom loppet av en hissresa. Hit ville jag ju inte återvända!

Väl inne i rummet kunde jag samla mig lite, även om jag i mitt morbida sinne tänkte att det nog kunde vara bra med lite extra stress under omständigheterna. Jag blev uppkopplad och lovad att jag skulle få sluta om det fanns risk för hjärtrusning, och sen var det dags att springa på stället. Eftersom jag fortfarande är lite rädd för att anstränga mig fysiskt så tog övningen skruv direkt. Paniken kom som på beställning även om det gick fortare än vanligt att återhämta sig. Övning nummer två fick bli att hyperventilera och även den gjorde det den skulle. Obehagliga grejer men jag fick svar på min fråga i alla fall. Ja, jag får ökad puls och ja, jag får fler extraslag (vilket är den utlösande faktorn till mina hjärtrusningar) men med tanke på mina mediciner så borde det finnas lite spelutrymme för detta. Puh... Hjärtläkaren jäktade vidare för att rädda ett liv och jag blev sittandes en stund med psykologen. Som nämnde att han snappat upp att det hände nåt med mig i hissen. Det visade sig att återvändadet till N15 var det jobbigaste av alltihop, så vi snackade lite om det. Sen erbjöd han sig att följa med mig ett varv i korridoren men jag tackade nej och sa att jag går själv, men håll gärna ett öga på mig. Sen tog jag ett djupt andetag och öppnade dörren.

Jag vet inte om jag kan förmedla hur stark effekt det här hade på mig. Att återvända till en plats så starkt förknippad med mina tråkiga händelser i november var skitjobbigt. Så med tårarna strömmande nerför kinderna gick jag ner längs korridoren, med knutna nävar och höjda axlar, förbi mitt gamla rum och fram till samlingsrummet. Vände på klacken och gick tillbaka, och när jag såg psykologen stå där och se nästan stolt ut ville jag nästan krama honom. Correction, jag ville krama honom, men vågade inte. Fy fan vad jag är grym.