Månadskrönika?
Jag klev in i köket för en stund sedan och kunde konstatera två saker. Om man misslyckas med en omelett kan man alltid kalla det för äggröra. Så det var ju inte hela världen. Bevisen är för övrigt uppätna för länge sedan. Men den blomma jag köpte i måndags (ja, den här veckan) har redan en nära döden-upplevelse! Och nej, det var inte en bukett. Så gröna fingrar har jag. Inget jag inte visste redan men va fan, det här är nog rekord.
Jag får väl också skämmas lite för att jag skriver så sällan. Jag har inga bra ursäkter mer än att jag kan tycka att mitt liv kanske inte är så spännande att folk vill läsa om det, men så kommer jag på att det är helt frivilligt att gå in på min blogg och så rycker jag upp mig igen.
Så jag for till Mora. Den där fredagen då det var snöstorm om ni minns? Som tur var vaknade jag tidigt och kollade för säkerhets skull på SJs hemsida om mitt tåg fortfarande var att tänka på. Jodå, inte ens en försening var noterad. Hur var det med SL? "Det kommer inte att gå en enda bussjävel på hela dagen. Blå linjen funkar däremot. Hyfsat i alla fall." Gav inte upp hoppet riktigt än utan ringde för säkerhets skull även taxi. Kom inte ens fram. Så, förkyld och jävlig gav jag mig ut i ett väder som förde tankarna till barnen på Frostmofjället, pulsade till Västra Skogen och bad hela tiden en stilla bön att hjärtat inte skulle säga ifrån. Förkylningen gjorde sig jävligt påmind och jag blev förbisprungen av pensionärer, men fram kom jag. Dags att be en bön till ångestguden. Käre ångestguden, jag måste in till centralen så att jag kan åka till Mora och hälsa på min brorson, så det vore toppen om du kunde låta mig slippa en ångestattack nu när t-banan dessutom är fylld till bredden av försenade, sura stockholmare? Jag vet att det är den blå linjen men kan vi låtsas att den är grön? Jag har som du märkt lite lättare att åka t-banelinjer som inte är fullt lika många helveteskretsar ner i avgrunden. 10 minuter senare kunde jag konstatera att jag blivit bönhörd och väl på centralen blev jag garanterad sittplats på tåget eftersom de tagit in ett annat tåg. Eftersom vi skulle bli lite försenade så skulle SJ även bjuda på fika. Vilket de faktiskt gjorde så småningom, jag blev superimponerad! Det gjorde också att man kunde rycka på axlarna åt det faktum att en stor del av förseningen orsakades av att tåget väntade in just kaffe innan det kunde påbörja resan. Och att när vi lämnade perrongen så hade de fortfarande inte fått ombord något kaffe så fikat fick vänta till Sala. Och att det då fortfarande inte fanns kaffe men väl mackor, frukt o dricka. Ja ja, det är ju trots allt SJ vi pratar om här.
Väl i Mora fick jag träffa en trött liten kille vid namn Theo. Alldeles bedårande fin var han! Jag tillbringade en hel del tid i hans sällskap så jag fick öva in mig ordentligt på nya kameran. Och eftersom Theo inte sa så mycket så får några bilder föra hans talan så länge.
Nu börjar jag äntligen bekanta mig mer med kameran men jag har fortfarande en hel del att lära. Fotokursen jag går är grymt bra och kryddskåpet ovan fick bli mitt skärpedjupsbidrag till torsdagens kurstillfälle. Jag har överhuvudtaget varit helt besatt av foton den här veckan men det beror mest på att jag rensat och sorterat mitt fotobibliotek på datorn, det blir så mycket roligare om man kan ta fram bilder efter vissa sökkriterier. Nu när det är någorlunda klart kanske jag kan börja fota igen.
Jag måste även nämna en sista sak innan jag checkar ut. Jag sliter som bekant väldigt mycket för att jobba bort min ångest, och i tisdags hade jag en sån där dag då allt kändes motigt och jobbigt. Så jag fick tvinga mig till kören och intala mig att det nog skulle bli roligt då jag kom dit. Om inte annat så kan man betrakta det som ren ångestträning och det är också bra. Sagt och gjort, jag tog mig dit. Och väl på plats var all oro som bortblåst. Så när Caroline säger åt oss "hör ni, kan inte lite folk komma upp på scen. TV är här och filmar och det ser ju roligare ut om jag slipper stå här själv", ja då traskar jag utan betänkligheter upp på scen tillsammans med några andra. Jag var tvungen att skratta åt mig själv då jag stod där, jag är ju uppenbarligen inte ett dugg konsekvent! När vi sedan skulle avsluta bad hon oss komma upp igen så att vi fick lyssna på kören. Mäktigt!
Jag får väl också skämmas lite för att jag skriver så sällan. Jag har inga bra ursäkter mer än att jag kan tycka att mitt liv kanske inte är så spännande att folk vill läsa om det, men så kommer jag på att det är helt frivilligt att gå in på min blogg och så rycker jag upp mig igen.
Så jag for till Mora. Den där fredagen då det var snöstorm om ni minns? Som tur var vaknade jag tidigt och kollade för säkerhets skull på SJs hemsida om mitt tåg fortfarande var att tänka på. Jodå, inte ens en försening var noterad. Hur var det med SL? "Det kommer inte att gå en enda bussjävel på hela dagen. Blå linjen funkar däremot. Hyfsat i alla fall." Gav inte upp hoppet riktigt än utan ringde för säkerhets skull även taxi. Kom inte ens fram. Så, förkyld och jävlig gav jag mig ut i ett väder som förde tankarna till barnen på Frostmofjället, pulsade till Västra Skogen och bad hela tiden en stilla bön att hjärtat inte skulle säga ifrån. Förkylningen gjorde sig jävligt påmind och jag blev förbisprungen av pensionärer, men fram kom jag. Dags att be en bön till ångestguden. Käre ångestguden, jag måste in till centralen så att jag kan åka till Mora och hälsa på min brorson, så det vore toppen om du kunde låta mig slippa en ångestattack nu när t-banan dessutom är fylld till bredden av försenade, sura stockholmare? Jag vet att det är den blå linjen men kan vi låtsas att den är grön? Jag har som du märkt lite lättare att åka t-banelinjer som inte är fullt lika många helveteskretsar ner i avgrunden. 10 minuter senare kunde jag konstatera att jag blivit bönhörd och väl på centralen blev jag garanterad sittplats på tåget eftersom de tagit in ett annat tåg. Eftersom vi skulle bli lite försenade så skulle SJ även bjuda på fika. Vilket de faktiskt gjorde så småningom, jag blev superimponerad! Det gjorde också att man kunde rycka på axlarna åt det faktum att en stor del av förseningen orsakades av att tåget väntade in just kaffe innan det kunde påbörja resan. Och att när vi lämnade perrongen så hade de fortfarande inte fått ombord något kaffe så fikat fick vänta till Sala. Och att det då fortfarande inte fanns kaffe men väl mackor, frukt o dricka. Ja ja, det är ju trots allt SJ vi pratar om här.
Väl i Mora fick jag träffa en trött liten kille vid namn Theo. Alldeles bedårande fin var han! Jag tillbringade en hel del tid i hans sällskap så jag fick öva in mig ordentligt på nya kameran. Och eftersom Theo inte sa så mycket så får några bilder föra hans talan så länge.
Visst är han söt, lillkillen? Jag är världens stoltaste faster.
Moraresan blev till en enda lång fotosession när jag tänker efter. Här är några till:
Moraresan blev till en enda lång fotosession när jag tänker efter. Här är några till:
Tillbaka i Stockholm:
Jag måste även nämna en sista sak innan jag checkar ut. Jag sliter som bekant väldigt mycket för att jobba bort min ångest, och i tisdags hade jag en sån där dag då allt kändes motigt och jobbigt. Så jag fick tvinga mig till kören och intala mig att det nog skulle bli roligt då jag kom dit. Om inte annat så kan man betrakta det som ren ångestträning och det är också bra. Sagt och gjort, jag tog mig dit. Och väl på plats var all oro som bortblåst. Så när Caroline säger åt oss "hör ni, kan inte lite folk komma upp på scen. TV är här och filmar och det ser ju roligare ut om jag slipper stå här själv", ja då traskar jag utan betänkligheter upp på scen tillsammans med några andra. Jag var tvungen att skratta åt mig själv då jag stod där, jag är ju uppenbarligen inte ett dugg konsekvent! När vi sedan skulle avsluta bad hon oss komma upp igen så att vi fick lyssna på kören. Mäktigt!
Kommentarer
Trackback
