Pias alldeles egna

Vilken bra helg jag har haft! Rugby för hela slanten och trevligt sällskap i dagarna två. Mötte upp Paul på lördag eftermiddag, han ringde redan från tåget och meddelade att "Jag har fått tillåtelse att bli full!" och så mumlade han lite halvhjärtat att han nog ändå skulle ta det lugnt. Liiite lugnt. Det hela blev en riktigt rolig kväll med en massa bekanta ansikten som jag inte hade sett på evigheter så det kändes lite som att ha åkt tidsmaskin. Paul älskade sin guinness så allt var som förr. Sen satte jag mig på pendeln till Trånkan och tittade in på en rocker-fest, även där en hel del människor jag inte sett på länge - skoj!

Jag har ingen riktig rutin på att trilla in kl 2 på natten längre, och det märktes dagen efter kan jag säga. Men det var bara att ta sig in till Dubliner igen och kolla på Skottland - Irland och samtidigt träffa skotten Stephen. Och trots att jag hade siktat in mig på att bara stanna till matchen var slut så blev jag sittandes i timtal, helt enkelt för att jag hade så jäkla roligt. Tack Stephen! (som för övrigt sa att han inte skulle läsa min blogg, men det tror jag vad jag vill om!)

Idag har jag mest gruvat mig för veckans hemuppgift från fotokursen. "Ta en bild där ljuset förstärker bildens berättelse". Det kan ju betyda vad som helst, jag blir alldeles stirrig av att ha så mycket möjligheter! Vad ska jag hitta på? Gaaah! Har ni tips så är jag idel öra!

Nu sitter jag mest och försöker hålla mig från att se ytterligare ett avsnitt av the Walking Dead. Finns bara 6 avsnitt, så jag måste dra ut på det så länge jag kan. Jag kan ju alltid ha en deal med mig själv, "ta veckans bild och sök 10 jobb så får du se ett avsnitt". Det borde få ändan ur vagnen!

Jag klev in i köket för en stund sedan och kunde konstatera två saker. Om man misslyckas med en omelett kan man alltid kalla det för äggröra. Så det var ju inte hela världen. Bevisen är för övrigt uppätna för länge sedan. Men den blomma jag köpte i måndags (ja, den här veckan) har redan en nära döden-upplevelse! Och nej, det var inte en bukett. Så gröna fingrar har jag. Inget jag inte visste redan men va fan, det här är nog rekord.

Jag får väl också skämmas lite för att jag skriver så sällan. Jag har inga bra ursäkter mer än att jag kan tycka att mitt liv kanske inte är så spännande att folk vill läsa om det, men så kommer jag på att det är helt frivilligt att gå in på min blogg och så rycker jag upp mig igen.

Så jag for till Mora. Den där fredagen då det var snöstorm om ni minns? Som tur var vaknade jag tidigt och kollade för säkerhets skull på SJs hemsida om mitt tåg fortfarande var att tänka på. Jodå, inte ens en försening var noterad. Hur var det med SL? "Det kommer inte att gå en enda bussjävel på hela dagen. Blå linjen funkar däremot. Hyfsat i alla fall." Gav inte upp hoppet riktigt än utan ringde för säkerhets skull även taxi. Kom inte ens fram. Så, förkyld och jävlig gav jag mig ut i ett väder som förde tankarna till barnen på Frostmofjället, pulsade till Västra Skogen och bad hela tiden en stilla bön att hjärtat inte skulle säga ifrån. Förkylningen gjorde sig jävligt påmind och jag blev förbisprungen av pensionärer, men fram kom jag. Dags att be en bön till ångestguden. Käre ångestguden, jag måste in till centralen så att jag kan åka till Mora och hälsa på min brorson, så det vore toppen om du kunde låta mig slippa en ångestattack nu när t-banan dessutom är fylld till bredden av försenade, sura stockholmare? Jag vet att det är den blå linjen men kan vi låtsas att den är grön? Jag har som du märkt lite lättare att åka t-banelinjer som inte är fullt lika många helveteskretsar ner i avgrunden. 10 minuter senare kunde jag konstatera att jag blivit bönhörd och väl på centralen blev jag garanterad sittplats på tåget eftersom de tagit in ett annat tåg. Eftersom vi skulle bli lite försenade så skulle SJ även bjuda på fika. Vilket de faktiskt gjorde så småningom, jag blev superimponerad! Det gjorde också att man kunde rycka på axlarna åt det faktum att en stor del av förseningen orsakades av att tåget väntade in just kaffe innan det kunde påbörja resan. Och att när vi lämnade perrongen så hade de fortfarande inte fått ombord något kaffe så fikat fick vänta till Sala. Och att det då fortfarande inte fanns kaffe men väl mackor, frukt o dricka. Ja ja, det är ju trots allt SJ vi pratar om här.

Väl i Mora fick jag träffa en trött liten kille vid namn Theo. Alldeles bedårande fin var han! Jag tillbringade en hel del tid i hans sällskap så jag fick öva in mig ordentligt på nya kameran. Och eftersom Theo inte sa så mycket så får några bilder föra hans talan så länge.


Nu börjar jag äntligen bekanta mig mer med kameran men jag har fortfarande en hel del att lära. Fotokursen jag går är grymt bra och kryddskåpet ovan fick bli mitt skärpedjupsbidrag till torsdagens kurstillfälle. Jag har överhuvudtaget varit helt besatt av foton den här veckan men det beror mest på att jag rensat och sorterat mitt fotobibliotek på datorn, det blir så mycket roligare om man kan ta fram bilder efter vissa sökkriterier. Nu när det är någorlunda klart kanske jag kan börja fota igen.

Jag måste även nämna en sista sak innan jag checkar ut. Jag sliter som bekant väldigt mycket för att jobba bort min ångest, och i tisdags hade jag en sån där dag då allt kändes motigt och jobbigt. Så jag fick tvinga mig till kören och intala mig att det nog skulle bli roligt då jag kom dit. Om inte annat så kan man betrakta det som ren ångestträning och det är också bra. Sagt och gjort, jag tog mig dit. Och väl på plats var all oro som bortblåst. Så när Caroline säger åt oss "hör ni, kan inte lite folk komma upp på scen. TV är här och filmar och det ser ju roligare ut om jag slipper stå här själv", ja då traskar jag utan betänkligheter upp på scen tillsammans med några andra. Jag var tvungen att skratta åt mig själv då jag stod där, jag är ju uppenbarligen inte ett dugg konsekvent! När vi sedan skulle avsluta bad hon oss komma upp igen så att vi fick lyssna på kören. Mäktigt!

Hmm. Jag har alltid vetat att jag gillar att sjunga, men nu då jag måste vila rösten blir det så uppenbart hur mycket jag faktiskt sjunger om dagarna. Får lov att lyssna på låtar jag inte kan så att jag icke skall inledas i frestelse. Mina stackars grannar uppskattar nog att jag varierar mig med hostattacker ibland!

Imorgon tar jag pick och pack (så mycket som kan behövas för en helg, jag får nog nöja mig med en uppsättning kläder så att kamera, dator och diverse laddare får plats) och låter SJ försöka ta mig upp till Mora. Inte glömma laddarna alltså, det kan ju ta hur lång tid som helst. Men jag är förberedd, här finns film och x antal sidor kvar i kameramanualen att läsa. Eller så dricker jag whiskey och sover, det löser sig nog! Huvudsaken är att jag blir frisk så att jag får träffa den här lilla gofisen - Theo!

Jag har blivit erövrad! Åh, vad trevligt tänker ni nu era snuskhumrar  och sexfanatiker samtidigt som ni fnyser lite om att sånt håller man väl för sig själv, men jag har helt enkelt blivit besegrad av en dunderförkylning. Inte fullt lika underhållande med andra ord. Men eftersom det var så otroligt synd om mig så tänkte min hjärna att jag skulle få ett litet tröstpris. I form av en dröm där jag var kär. Lyckligt kär - i Skavlan! Av alla män som finns där ute så valde min fantasi att plocka ut den mannen. Och inget ont om honom, han verkar sannerligen toppen men jag menar, när nu fantasin har fritt spelutrymme så går jag ändå och väljer en helylle-karl? Eller säger man lusekoftekarl när det gäller norrmän kanske. Hur som helst är det en smula mystiskt.

Nu gjorde inte det någonting för jag var inte jag längre utan Marie Sernholt. Som helt plötsligt blev ställd mot väggen i en intervju och fick försvara valet av att vara med först i A-teens OCH sen hade den dåliga stilen att leda Melodifestivalen. Hur försvarade jag det? undrade journalisten argt och det blev väldigt stressigt och nervöst där ett tag, tills en hostattack räddade mig från klorna på den rabiate journalisten.

Juryn är enig, drömtydningen är solklar, det råder inga som helst tvivel (det här är, trots allt, inte en utröstning i Melodifestivalen).

Jag måste sluta kolla på SVT.

Tänk vad smidigt det skulle vara om man kunde schemalägga förkylningar. När jag insjuknade igår tänkte jag för mig själv att det här var ju toppen och väldigt lägligt eftersom jag precis har bokat en resa till Mora för att träffa Theo the Nephew på fredag. Så jag har tid att vara sjuk nu men lagom till helgen behöver jag vara frisk igen. Okej? Så nu proppar jag i mig apelsiner och andra nyttigheter för att speeda på processen allt jag kan, och är jag inte bättre imorgon så får jag väl brygga vitlökste eller nåt. Whiskeyn får hänga med till Mora tror jag bestämt.

Egentligen känns en förkylningsrapport från la sofa de mi casa ganska onödig, vi har ju alla varit där liksom. (Inte i min soffa nödvändigtvis, men ni fattar). Men ska man se det positivt så är ju det här ett bevis på att jag börjat röra mig bland folk igen, så det är ju rena friskhetstecknet att vara förkyld - yay...

För att få till en sista, framkrystad mening innan jag går och lägger mig så kan jag också nämna att jag kollat in en bra film under kvällen, The King's Speech. Sevärd om man uppskattar bra skådespelarinsatser och inte förväntar sig en action-rulle à la Van Damme. Jag gillar!

Det finns en känsla som jag hatar och som jag har märkt ofta infinner sig på just söndagar, och det är när man är för rastlös för att sitta inne men för trött för att hitta på nåt. Vilket leder till att man bara sitter och suckar högt för sig själv och grämer sig över att man inte får något gjort. En sån söndag har jag idag. Jag har visserligen gjort så roliga saker som att läsa igenom halva manualen till min nya kamera (vilket fick mig att sluta ögonen och sova middag - inte en, utan två gånger!), gå promenad i solskenet och kolla på film. Till råga på allt har jag ätit en oförskämt stor mängd kladdkaka istället för lunch.

Men vilken vecka det har varit! Det fruktade arbetsprovet gick över förväntan och sen tog jag med mig kameran ut till Märsta och hälsade på födelsedagsbarnet Louise och gudbarnet Trinity. Trots att jag knappt hittade on-knappen på kameran lyckades jag få till ett par riktigt bra bilder, kolla här:

Så, nu har undertecknad återvänt från veckan i radioskugga! Eller ja, jag har rätt bra tillgång till nätet i min stuga nu för tiden men let's face it - hur kul är det att läsa om min vecka i stugan? Jag har haft lyxdagar med mys, eldning i vedspisen och promenader i solskenet, det har hälsats på brorson (han var så pytte, pytteliten!) och skålats i både vin och whisky. Nu är det dags att återgå till livet i storstan en smula, även om det är kortvarigt för den där brorsonen gör att jag snart kommer få lov att åka upp igen.

MEN! Det har tamejtusan inte varit helt fel att återvända till Stockholm heller. Ibland har man sån där tur att saker och ting bara faller på plats, och jag vill inte jinxa nåt men jag verkar vara inne i nåt stim av nåt slag. Först kommer jag hem till en drös med post, och nu var det ingen fan-mail eller så men heller inga räkningar! Sånt hör ju inte till vanligheterna vill jag lova. Det var bara ett enda brev som var otäckt, men det återkommer jag till.

Den här dagen började också den alldeles strålande. Min kamera var redo för avhämtning idag så jag brassade iväg till söder fär att hämta upp min nya kärlek. Ni som har följt mig här på bloggen vet att det här med att åka kollektivt har varit något jag undviker, men idag slog jag till på att åka lite t-bana så att jag skulle komma fram tlll min kamera nån jävla gång! Sen stod jag i butiken och gick upp i falsett när killen packade upp den ur förpackningen: "oooohhh, den är så fiiiin!!!" Han tittade lite misstänksamt på mig men sen fick han betalt så han vågade väl inte säga nåt eftersom han upptäckte att jag var total köptorsk. En kamera, väska, minneskort och ett UV-filter senare lämnade jag lycklig butiken även om jag har lovat honom att ge mig till tåls tills IMORGON innan jag börjar använda den. Ja ja, ladda upp batteriet ordentligt, whatever!! Men okej då, jag hann ju faktiskt bara hem och vända innan det var dags att åka till kören. Jaesus vad roligt det är att sjunga punk i stämmor! Alla som vill kan redan nu köpa biljett till konserten på Hovet i maj...

Nu ska jag bara överleva en lite otäck grej som står på schemat imorgon bitti. Mitt enda hemska brev innehöll nämligen en kallelse för att göra arbetsprov, och med tanke på hur lite konditionsträning jag har genomfört den senaste tiden så kan det gå lite hur som helst. Vid utskrivningen från KS för ett par månader behövde jag bara cykla i några minuter, men nu ska man liksom se var ribban ligger genom att låta mig cykla till maxgränsen. Jag har varit med om några såna där tester och de brukar inte vara roliga. (jaha, nu är Caroline af Ugglas på TV också, stod inte hon och ledde min kör nyss? Ja ja, en liten parentes så här innan jag går vidare!)

Så summa summarum, imorgon förmiddag blir det lite svettigt men går det bra så är det bara att fortsätta min roliga vecka som om ingenting har hänt. Märstatripp imorgon, fotokurs på torsdag, Six Nations på fredag och besök från Örebro under helgen. Nu tycker ni kanske att jag är så käck så att hälften vore nog. Det hjälper säkert inte att jag kollar på "jakten på lyckan" heller ;) Men det struntar jag i för jag hävdar bestämt att jag är värd det! Men nu kan jag inte sitta här och underhålla er längre för min kamera vill att vi bekantar oss lite mer...