Pias alldeles egna

Jag behöver väl knappast tala om att våren har anlänt? Alla som traskar omkring på våra breddgrader gör det med ett stort leende på läpparna samtidigt som beslutsångesten är total vad gäller mängden kläder. Av på, av på - som ett litet gympapass!

Så under veckan som gått har jag:

Stått på alla fyra i Hagaparken (jo jo, minsann!) Det här är vad jag hittade:


















När man sen får den där bilden är det så värt det!


Slutligen har jag varit på kör, bott på hotell med Nina och fått ett fint välkomnande till stugan:



Jag har även blivit uppvaktad av en norrman. All in all - a good week!

Wow, vilka trevliga kommentarer ni lämnade, tack så mycket! Vad glad jag blir! Ja men då fortsätter jag väl i samma stil som tidigare, vilket jag nu genast tänker bevisa genom att lägga upp några av helgens alla bilder. Temat för helgen var barn eftersom jag fick tillbringa lördagen med guddottern och hennes pappa Paul, och sedan hälsa på Nina & Micke och deras barn, Oliver och Amanda i söndags. Sötnosarna kom ihåg mig fastän det var nästan ett halvår sedan vi sågs, det var för övrigt de här fantastiska ungarna som ritade "krya på dig"-teckningar till mig då jag var inlagd.

Och nu - över till bilderna!

Jag ska nu berätta en sak som jag misstänker att bloggare inte gärna berättar, men eftersom jag skulle vilja ha hjälp att reda ut detta fenomen så jag får väl vackert tala ur skägget så vi får rätsida på detta.

När jag startade bloggen i höstas så hade jag ingen egentlig plan eller strategi för hur den skulle komma att se ut. Men det rådde ju hjärtat bot på, ett gäng stötar så var min skrivinspiration mättad för flera månader. Och ångesten, ja den väckte många sympatisörer, och jag fick en liten vink om att den jäkla åkomman är betydligt vanligare än vad jag först trott. Men så blev jag friskare och då hände flera saker - bland annat så tappade jag läsare. Och då funderar jag naturligtvis, vad kan det bero på?

Teorier har jag gott om. Det kanske är just bristen på struktur som gör att det blir ointressant? Och vad är det för jävla foton jag lägger upp hela tiden, vem tror jag att jag är egentligen? Mer ångest tack. Man skulle också kunna spekulera i om det kan ha med antal inlägg att göra, här kan man ju faktiskt se en trend. Sjuk Pia = tyck synd om mig nu, frisk Pia = I'm alive! Vem har tid att blogga?

Så här enkelt är det, när jag är sjuk så är jag jättesjuk och mitt hjärtfel med allt vad det innebär tar upp all min fokus. Det är som en enda, lång egotripp av självömkan och en oförmåga att tänka mycket längre bort än sig själv. Men mitt hjärtfel kommer och går i skov, och nu när jag är inne i en friskare period så måste jag få vara frisk inifrån och ut. Ta sats inför nästa gång liksom. Hämta andan.

I takt med att jag mår bättre så vill jag därför också skifta fokus, och just nu så är jag ju besatt av foto. Så - är det en fotoblogg? Inte vet jag. Jag tror att man kan sammanfatta hela bloggen med att säga att den är världen sedd ur en hjärtsjuks ögon. En barometer för hur jag mår.

Sen kan man ju undra om det är så viktigt med många läsare. Nja, blir väl svaret på den. Det är alltid kul att slå sitt personbästa såklart. Och om ingen läser, what's the point? Och jo, jag får väl erkänna att jag alltid tar ett litet glädjeskutt inombords då någon kommenterar eller på annat sätt avslöjar att de är här och kikar ibland.

Vad var det nu jag skulle fråga? Och hur ska ni som fortfarande läser kunna veta det? Hmmm... tror jag mest vill ha lite feedback, veta att ni finns och höra era fantastiska åsikter. Ni får gärna kommentera, och gärna (helst) här på bloggen. Share your wisdom!

Nä, nu ska jag hålla käft. Er tur!

I torsdags, som skulle bli en lugn dag trodde jag, gjorde jag en massa saker. Jag stod mitt i dammsugningen när sms:et damp ner: Du har ett paket att hämta ut på Pressbyrån, Västra Skogen. Mitt objektiv! Fick anstränga mig till det yttersta för att inte släppa allt och springa (nåja) dit direkt, men så fort jag var klar och nyduschad så gick jag ut för att upptäcka det alla andra också upptäckt - Carolas fläkt hade fått spel och gick inte att få någon hejd på. Fungerade mycket effektivt som hårtork kan jag säga!

Efter en sväng förbi fotolabbet så mötte jag upp Malin som väääldigt motvilligt gick med på att ställa upp som modell. Men objektivet fick i alla fall invigas och vi hade en trevlig pratstund där vi bland annat upptäckte att ett glas vin kan räcka i 3 timmar!

Igår kväll mötte jag upp gamla kollegorna och torterade dem istället. Här kommer resultatet:

Slår mig ner i soffan med ett glas rött efter en relativt händelserik dag. Ägnade förmiddagen åt att göra mig vacker - man måste göra så när ens psykolog är snygg förstår ni. For sedan till Huddinge för att ha "avslutning" med nyss nämnda snygging. Med andra ord var det sista gången jag skulle få chansen att sitta där och sukta så det var en sorgens dag. Skämt åsido, nog känns det lite konstigt att plötsligt få höra från alla håll och kanter hur frisk man är och att det är dags att sätta punkt i behandlingen. Det är positivt så klart, men samtidigt lite skrämmande. Mina ångestattacker kommer inte som ett brev på posten längre, men tänk om de dyker upp som nåt paket ibland?

Äh, när allt kommer omkring så känner jag mig ganska klar faktiskt. Redo på något sätt. Och vad gäller framtida problem - I'll cross that bridge when I get there! Nu är jag istället i full färd med att åtminstone ge mig själv chansen till att göra nåt jag borde ha gjort för länge sedan, nämligen söka in till Fotolinjen. Inte för att jag tror att jag är bra, tvärtom! Det är just därför som jag måste skynda mig in med ansökan - innan jag blir alldeles för självkritisk.

Jag hoppas däremot att jag ska kunna bli bättre. När jag var i Dublin och satt och snackade med Ciarán så började vi prata drömyrken och jag sa att jag gärna skulle jobba med bildjournalistik eftersom jag gillar både att skriva och fotografera. Och helt plötligt kändes det så självklart, varför gör jag inte det då? Det är ju inte direkt en omöjlig dröm. Tuff konkurrens, visst, men jag måste ju i alla fall försöka. Så idag har jag varit förbi Odenlab och printat ut lite bilder och nu måste jag välja ut 5 st som ska bli arbetsprov. Tufft. Men så visar det sig att det inte går någon nöd på mig oavsett om jag kommer in där eller inte. Idag ringde nämligen Michael, ni vet - den där brodern som fyllde 50 nyss? Och frågar om jag vill börja jobba för honom! Klart jag vill sa jag och inser att jag måste börja pendla till Mora, kanske rentav flytta hem ett tag! Oj oj oj, det här var jag inte beredd på när jag vaknade i morse! Nu är det en del som måste ordnas och det är inget definitivt ännu men det är så skönt när bitarna plötsligt faller på plats. Can I get a yay?

Och visst ja, kan jag få ett Wiiieee också? Mitt objektiv är nämligen på väg! Har jag tur får jag det redan imorgon så Malin, gör dig extra snygg inför vår dejt imorgon - här ska tas bilder!

Idag kunde jag inte hålla mig längre. Efter att ha kikat lite på kommande månads budget så "slog jag till" på en ny kärlek. Kunde INTE behärska mig! Det här objektivet lämpar sig väl till porträttfoton så nu är det bara att ställa sig på kö, för här ska övas! Make love to the camera, yeah baby! Sweet, sweet love... Jisses, jag är alldeles exalterad, kommer det snart eller? Flera minuter sen jag beställde ju!

Känns liiite långt till midsommar

Linus på linjen