Förbannade, älskade hjärta
10 dagar på Karolinska Sjukhusets hjärtavdelning. Det är kanske inte helt enkelt att förmedla vad det har varit för upplevelse. Det är 10 dagar i sjukhusklädsel, 10 dagar i sjukhussäng, 10 dagar utan frisk luft, 10 dagar utan behå... Det går larm ideligen och kommer in drösvis med nya patienter, den ena sjukare än den andra. En av dem var jag.
Vad som förorsakade att jag överhuvudtaget kom in här med ambulans orkar jag faktiskt inte prata om. Inte nu. Så mycket kan jag säga att värre har jag aldrig varit med om. Väl inne på hjärtintensiven kunde man snabbt konstatera att mina hjärtmediciner inte längre hjälpte mig och därför satte de ut de två jag hade för att prova en annan. Det rör sig om depåmediciner så man satte in 6 ggr den normala dagliga dosen för att jag skulle börja få skydd genom att komma upp i rätt koncentration i kroppen, men det har varit ett helvete den senaste veckan. Jag har fått rusningar av att vara uppe och gå, av att gå på toa, av att ligga i sängen och titta på förra helgens skidstafett, och mitt psyke återvände till den botten där det befunnit sig förut.
(paus)
Så mycket som jag har gråtit de här dagarna har jag nog inte gjort sen min mamma gick bort. Även om jag alltid haft lätt för att gråta så har det här slagit alla mina tidigare rekord. Det fattar ju jag också att jag inte är den första personen som ligger och tror att hon ska dö, men det har varit otroligt tufft att följa rådet att jag ska ta en dag i taget. ”Ha tålamod med medicinen, den är lite långsam i början, sen kan vi sätta in en ytterligare medicin om den inte funkar på egen hand” var rådet jag fick och jag koncentrerade mig på att ta en timme i taget, i tanken att om jag överlever idag kanske jag mår lite bättre imorgon. Men varenda läkare, sköterska, kurator, sjukgymnast, medpatient och alla vänner som hört av sig har fått en stor dos snörvel över sig de stackarna. Städarna slapp, men de fick ju torka upp snoret så det vete sjutton, allt är ju relativt. :/
I torsdags var det då dags att sätta medicinen på prov. Alltså på riktigt, sätta den på prov. Det kan gå på två sätt, antingen går det eller så går det inte. Gissa vilket alternativ jag satte mina pengar på? Efter att ha haft oprovocerade hjärtrusningar i stort sett varenda dag den senaste veckan ville de alltså att jag skulle sätta mig på en cykel och göra ett arbetsprov. På pappret är det här ett jättebra sätt för att få ett kvitto på resultatet och vad man behöver arbeta vidare på, men jag var livrädd. De ökade på min dos lugnande och fick mig att inse att det var bättre att ha fel på hjärtat här på sjukhuset än hemma. Så jag satte mig på cykeln och fegtrampade, de sa åt mig att höja tempot så att jag skulle komma upp i 70 watt men efter ett par minuter stannade jag tramporna och kastade mig på britsen bredvid, helt säker på att jag skulle få en stöt. ”Det gick ju bra det där, andas lugnt nu så du får ner pulsen lite”, försäkrade de mig tills hjärtfrekvensen vände nedåt igen. Det blev rullstol tillbaka till rummet och först efter att jag fått hämta mig en stund kom de och berättade att jag hade fått en VT (kammarflimmer) men att jag åtminstone hade cyklat så långt de ville.
2 minuter klarade jag av, det kan ha varit 3, möjligen 4. Hur kunde de vara så nöjda över det? Jag var förtvivlad och ringde efter pappa som snällt satte sig i bilen och for 30 mil i snöstorm för att komma och hålla mig i handen. Det är kärlek det. Men det första mötet var nog ingen höjdare för någon av oss, vi grät ikapp och jag blev tvungen att börja låna ut näsdukar till stackars pappa som säkert tänkte en hel del på mamma också i den stunden, hon dog ju på Ackis i Uppsala.
Fredagen kom och gick, jag var matt och fick fortfarande rusningar då jag var uppe och rörde på mig. Dagen började med att en läkare sa till mig under ronden att ”vi kan ju inte bota dig så nu är det upp till dig att försöka leva med ditt hjärtfel”. Jag blev förtvivlad. Nog vill de väl ha bättre resultat än så här innan de skickar hem mig? Min fina medpatient hade blivit utskriven dagen innan och jag saknade henne otroligt, att man kan bonda så med en 91-åring är ju helt spektakulärt. Senare på eftermiddagen kom en annan läkare in (vi kan kalla honom snäll-Kenneth) och sa åt mig att ignorera den första läkaren. ”Det är väl självklart att vi inte är nöjda, vi ger medicinen lite mer tid, sätter kanske in en ytterligare. Sen har vi ju ablation vi kan göra också. Om det så ska till en transplantation så ger vi oss inte förrän du mår bättre”. Puh, skönt att höra, även om tanken på T-ordet kändes lite väl otäckt. Jag är i goda händer. De rekommenderade att jag tog lite permission under helgen för att pröva vingarna och framför allt skingra tankarna en smula.
Sen kom lördagen, dags att ta mod till sig och lämna sjukhuset. Men när pappa kom fick han sitta med mig en stund och sen åka iväg igen, jag vågade inte följa med. Det visade sig vara ett ganska bra beslut för på eftermiddagen kom läkaren in (vi kan kalla honom snygg-Jonas) och berättade att de inte är nöjda med hur stökigt mitt hjärta är utan att jag skulle få tillbaka min betablockerare tillsammans med den nya medicinen för att få bättre effekt. Men han stannade inte där, den fantastiska människan. Han programmerade också om min ICD så att den ska få en mycket mindre chans att chocka mig i vaket tillstånd, det blir liksom mindre traumatiskt om jag redan är avsvimmad. Det här är en stor hjälp för mig som har ett väldigt starkt minne av hur stöt efter stöt gick igenom kroppen för en dryg vecka sen. Han hade bättre information än så till och med. Under arbetsprovet (förmodligen i morgon) kommer de stänga av ICDn så att det blir teoretiskt omöjligt för mig att få en chock under tiden, här finns det ju andra knep att ta till om det krisar liksom. Efter att ha sett en massa patienter bli livrädda av sin livräddare (dvs ICDn) har de insett att de måste göra vad de kan för att inte patienten ska insistera på att få den utopererad. Alltså det här blev så mycket positiv information på en gång att jag nästan hade lust att hoppa upp och skutta, men det var återigen stränga regler om att ge sig till tåls, man får inte bli för ivrig!
Idag är jag uppe och går lite, inte själv för det törs jag inte, men jag känner att något har vänt åt rätt håll under natten även om jag drömmer otroligt konstiga drömmar. Den ena var helt enkelt malplacerad för vad i hela friden får en att drömma drömmar av det mer... sensuella slaget under tiden man ligger på sjukhus? (det är alltså inte neurotiska drömmar jag syftar på men det rimmar) Uh oh, too much information tänker ni nu men den bjuder jag på. Den andra är lite mer Freud. Jag drömmer att jag springer, och det går bra, men är samtidigt på en kyrkogård. Frågor på den?
Sist men inte minst hade jag inte klarat den här perioden utan min familj och mina vänner. Först och främst Louise och Paul, utan vars hjälp gud vet vad som hade hänt mig, det var de som ringde på ambulansen. Sedan har vi Jeanette och Fredrik som varit förbi med tidningar och kramar och skvaller. Min bror Pontus drog hit på direkten och kramades han också. Fantastiska fina Nina sprang förbi på två luncher och torkade tårar och gav ”krya på dig-teckningar” från barnen = mer tårar. Min bror Michael kom förbi ett par timmar (ha i åtanke att min familj är 30 mil bort). Pappa är ovärderlig och stannar i Sthlm tills han vet att jag är bättre. Trinity kom och satt i mitt knä och lipade åt mig för att skingra mina tankar. Telefonen har gått varm och en massa sötnosar har hört av sig på fejjan. Ni är alla underbara. Har jag glömt att nämna någon så skyller jag på att jag är drogad (typ).
Jag hoppas och tror att det värsta är över nu. Jag vill också ut och klaga på triviala saker som snöoväder och problem med SL. Slöpp ut mig. Men gör mig frisk först!
Vad som förorsakade att jag överhuvudtaget kom in här med ambulans orkar jag faktiskt inte prata om. Inte nu. Så mycket kan jag säga att värre har jag aldrig varit med om. Väl inne på hjärtintensiven kunde man snabbt konstatera att mina hjärtmediciner inte längre hjälpte mig och därför satte de ut de två jag hade för att prova en annan. Det rör sig om depåmediciner så man satte in 6 ggr den normala dagliga dosen för att jag skulle börja få skydd genom att komma upp i rätt koncentration i kroppen, men det har varit ett helvete den senaste veckan. Jag har fått rusningar av att vara uppe och gå, av att gå på toa, av att ligga i sängen och titta på förra helgens skidstafett, och mitt psyke återvände till den botten där det befunnit sig förut.
(paus)
Så mycket som jag har gråtit de här dagarna har jag nog inte gjort sen min mamma gick bort. Även om jag alltid haft lätt för att gråta så har det här slagit alla mina tidigare rekord. Det fattar ju jag också att jag inte är den första personen som ligger och tror att hon ska dö, men det har varit otroligt tufft att följa rådet att jag ska ta en dag i taget. ”Ha tålamod med medicinen, den är lite långsam i början, sen kan vi sätta in en ytterligare medicin om den inte funkar på egen hand” var rådet jag fick och jag koncentrerade mig på att ta en timme i taget, i tanken att om jag överlever idag kanske jag mår lite bättre imorgon. Men varenda läkare, sköterska, kurator, sjukgymnast, medpatient och alla vänner som hört av sig har fått en stor dos snörvel över sig de stackarna. Städarna slapp, men de fick ju torka upp snoret så det vete sjutton, allt är ju relativt. :/
I torsdags var det då dags att sätta medicinen på prov. Alltså på riktigt, sätta den på prov. Det kan gå på två sätt, antingen går det eller så går det inte. Gissa vilket alternativ jag satte mina pengar på? Efter att ha haft oprovocerade hjärtrusningar i stort sett varenda dag den senaste veckan ville de alltså att jag skulle sätta mig på en cykel och göra ett arbetsprov. På pappret är det här ett jättebra sätt för att få ett kvitto på resultatet och vad man behöver arbeta vidare på, men jag var livrädd. De ökade på min dos lugnande och fick mig att inse att det var bättre att ha fel på hjärtat här på sjukhuset än hemma. Så jag satte mig på cykeln och fegtrampade, de sa åt mig att höja tempot så att jag skulle komma upp i 70 watt men efter ett par minuter stannade jag tramporna och kastade mig på britsen bredvid, helt säker på att jag skulle få en stöt. ”Det gick ju bra det där, andas lugnt nu så du får ner pulsen lite”, försäkrade de mig tills hjärtfrekvensen vände nedåt igen. Det blev rullstol tillbaka till rummet och först efter att jag fått hämta mig en stund kom de och berättade att jag hade fått en VT (kammarflimmer) men att jag åtminstone hade cyklat så långt de ville.
2 minuter klarade jag av, det kan ha varit 3, möjligen 4. Hur kunde de vara så nöjda över det? Jag var förtvivlad och ringde efter pappa som snällt satte sig i bilen och for 30 mil i snöstorm för att komma och hålla mig i handen. Det är kärlek det. Men det första mötet var nog ingen höjdare för någon av oss, vi grät ikapp och jag blev tvungen att börja låna ut näsdukar till stackars pappa som säkert tänkte en hel del på mamma också i den stunden, hon dog ju på Ackis i Uppsala.
Fredagen kom och gick, jag var matt och fick fortfarande rusningar då jag var uppe och rörde på mig. Dagen började med att en läkare sa till mig under ronden att ”vi kan ju inte bota dig så nu är det upp till dig att försöka leva med ditt hjärtfel”. Jag blev förtvivlad. Nog vill de väl ha bättre resultat än så här innan de skickar hem mig? Min fina medpatient hade blivit utskriven dagen innan och jag saknade henne otroligt, att man kan bonda så med en 91-åring är ju helt spektakulärt. Senare på eftermiddagen kom en annan läkare in (vi kan kalla honom snäll-Kenneth) och sa åt mig att ignorera den första läkaren. ”Det är väl självklart att vi inte är nöjda, vi ger medicinen lite mer tid, sätter kanske in en ytterligare. Sen har vi ju ablation vi kan göra också. Om det så ska till en transplantation så ger vi oss inte förrän du mår bättre”. Puh, skönt att höra, även om tanken på T-ordet kändes lite väl otäckt. Jag är i goda händer. De rekommenderade att jag tog lite permission under helgen för att pröva vingarna och framför allt skingra tankarna en smula.
Sen kom lördagen, dags att ta mod till sig och lämna sjukhuset. Men när pappa kom fick han sitta med mig en stund och sen åka iväg igen, jag vågade inte följa med. Det visade sig vara ett ganska bra beslut för på eftermiddagen kom läkaren in (vi kan kalla honom snygg-Jonas) och berättade att de inte är nöjda med hur stökigt mitt hjärta är utan att jag skulle få tillbaka min betablockerare tillsammans med den nya medicinen för att få bättre effekt. Men han stannade inte där, den fantastiska människan. Han programmerade också om min ICD så att den ska få en mycket mindre chans att chocka mig i vaket tillstånd, det blir liksom mindre traumatiskt om jag redan är avsvimmad. Det här är en stor hjälp för mig som har ett väldigt starkt minne av hur stöt efter stöt gick igenom kroppen för en dryg vecka sen. Han hade bättre information än så till och med. Under arbetsprovet (förmodligen i morgon) kommer de stänga av ICDn så att det blir teoretiskt omöjligt för mig att få en chock under tiden, här finns det ju andra knep att ta till om det krisar liksom. Efter att ha sett en massa patienter bli livrädda av sin livräddare (dvs ICDn) har de insett att de måste göra vad de kan för att inte patienten ska insistera på att få den utopererad. Alltså det här blev så mycket positiv information på en gång att jag nästan hade lust att hoppa upp och skutta, men det var återigen stränga regler om att ge sig till tåls, man får inte bli för ivrig!
Idag är jag uppe och går lite, inte själv för det törs jag inte, men jag känner att något har vänt åt rätt håll under natten även om jag drömmer otroligt konstiga drömmar. Den ena var helt enkelt malplacerad för vad i hela friden får en att drömma drömmar av det mer... sensuella slaget under tiden man ligger på sjukhus? (det är alltså inte neurotiska drömmar jag syftar på men det rimmar) Uh oh, too much information tänker ni nu men den bjuder jag på. Den andra är lite mer Freud. Jag drömmer att jag springer, och det går bra, men är samtidigt på en kyrkogård. Frågor på den?
Sist men inte minst hade jag inte klarat den här perioden utan min familj och mina vänner. Först och främst Louise och Paul, utan vars hjälp gud vet vad som hade hänt mig, det var de som ringde på ambulansen. Sedan har vi Jeanette och Fredrik som varit förbi med tidningar och kramar och skvaller. Min bror Pontus drog hit på direkten och kramades han också. Fantastiska fina Nina sprang förbi på två luncher och torkade tårar och gav ”krya på dig-teckningar” från barnen = mer tårar. Min bror Michael kom förbi ett par timmar (ha i åtanke att min familj är 30 mil bort). Pappa är ovärderlig och stannar i Sthlm tills han vet att jag är bättre. Trinity kom och satt i mitt knä och lipade åt mig för att skingra mina tankar. Telefonen har gått varm och en massa sötnosar har hört av sig på fejjan. Ni är alla underbara. Har jag glömt att nämna någon så skyller jag på att jag är drogad (typ).
Jag hoppas och tror att det värsta är över nu. Jag vill också ut och klaga på triviala saker som snöoväder och problem med SL. Slöpp ut mig. Men gör mig frisk först!
Ha den äran!
Idag är det min älskade brors födelsedag. Jag ringde och sjöng för full hals redan vid frukost imorse så han har nog tinnitus nu stackarn. Som från en rock-konsert. Fast inte rock utan ja må han leva. Och inte konsert kanske utan i lite mindre format. Men i alla fall, grattis fina Pontus på födelsedagen!
Tänkte leta fram ett kort där vi båda är med, vilket resulterade i a trip down the memory lane medan jag grävde igenom arkivet. Valet föll på en bild från en galen natt i Mexiko för ett par år sen, dels väcker den härliga minnen till liv men det var nog också den senaste gången vi var ut på krogen tillsammans! WTF??? Kan vi skärpa till oss en smula Pontus? Helst innan februari då storken levererar i Kråkberg?
Här vare fest! Viva el Méxiko! (Och brunett var jag också)
Tänkte leta fram ett kort där vi båda är med, vilket resulterade i a trip down the memory lane medan jag grävde igenom arkivet. Valet föll på en bild från en galen natt i Mexiko för ett par år sen, dels väcker den härliga minnen till liv men det var nog också den senaste gången vi var ut på krogen tillsammans! WTF??? Kan vi skärpa till oss en smula Pontus? Helst innan februari då storken levererar i Kråkberg?
Här vare fest! Viva el Méxiko! (Och brunett var jag också)
Ah, Mexiko, det var grejer det! Sand mellan tårna, billiga drinkar, fantastisk mat... Längtar utomlands nu!
Jag fick förresten möjlighet att sjunga födelsedagstrudelutt en gång till idag. Igår gjorde jag nämligen något så fantastiskt som att återknyta kontakten med en kompis från gymnasiet. Vi räknade ut att det är uppemot en sisådär 18 år sen sedan vi sågs. 18! Då är man inte purung längre tänker ni kanske (förmodligen) men faktum är att vi såg riktigt fabulösa ut båda två, eller vad säger du Pernilla? Hur som helst, med så lång tid i åtanke så finns det alltid en liten risk att man inte har nåt att säga till varandra. Så var inte fallet med oss två. Vi körde varsin "ok, dina senaste 18 år på fem minuter tack - go!" och fyllde i med skratt och frågor. Det bestämdes snabbt att vi måste träffas igen och gärna i sällskap av vin också. Och Lars, om du kan sluta springa marathon stup i kvarten och istället tar dig tid att läsa det här, så vill vi se dig också! Hur som helst, Pernilla fyllde ca 25 idag så jag passade på att hedra henne med sång, man får ju passa på att ringa och sjunga för folk när de fyller år för det blir så konstigt annars! Och dessutom har Stevie redan skrivit den låten. :) Synd!
Annars har mitt liv bestått av träning och shopping de senaste dagarna, ibland i kombination. Kontaktproblem med banken gjorde att mitt redan dyra köp preliminärdrogs 4 ggr från kontot vilket blev väldigt svettigt där ett tag även om det ska ordna till sig på ett par bankdagar. Jag passade även på att uppdatera mig på täckjacksfronten, eftersom jag blir hånad när jag tar på mig min orangea 90-talsjacka! Hånad! Så nu går jag omkring och funderar på vad sjutton det är jag har glömt i utgiftsväg som trodde mig ha råd med detta, det kommer säkert dyka upp nåt. Hyran? Näe. Äsch.
Min träning går kalas. Dels hos sjukgymnasten men nu har jag även börjat gå kortare promenader och sen har min KBT satt igång också. Så idag har jag övat på att hyperventilera, för att framkalla de symptom man får vid en panikattack och inse lite vart de kommer ifrån. Det var... spännande. Det är superintressant att läsa om hur kroppen fungerar och varför den reagerar som den gör. Det här blir nog bra tror jag!
Slutligen måste jag berätta om min fabulösa lördag. Jag blev bjuden till Jakan av Nina o Micke för att äta tacos med dem och barnen, och fick ägna ett par timmar åt att känna mig avgudad av två härliga ungar! Amanda har ju lärt sig mitt namn och använde det väldigt flitigt så jag smälte ju som snö i solen såklart. Hon förväxlar dessutom mitt namn med "tipp tapp" från midnatt råder så ibland fick jag en liten missriktad sång/dans också... Sötnosen!
Jag fick förresten möjlighet att sjunga födelsedagstrudelutt en gång till idag. Igår gjorde jag nämligen något så fantastiskt som att återknyta kontakten med en kompis från gymnasiet. Vi räknade ut att det är uppemot en sisådär 18 år sen sedan vi sågs. 18! Då är man inte purung längre tänker ni kanske (förmodligen) men faktum är att vi såg riktigt fabulösa ut båda två, eller vad säger du Pernilla? Hur som helst, med så lång tid i åtanke så finns det alltid en liten risk att man inte har nåt att säga till varandra. Så var inte fallet med oss två. Vi körde varsin "ok, dina senaste 18 år på fem minuter tack - go!" och fyllde i med skratt och frågor. Det bestämdes snabbt att vi måste träffas igen och gärna i sällskap av vin också. Och Lars, om du kan sluta springa marathon stup i kvarten och istället tar dig tid att läsa det här, så vill vi se dig också! Hur som helst, Pernilla fyllde ca 25 idag så jag passade på att hedra henne med sång, man får ju passa på att ringa och sjunga för folk när de fyller år för det blir så konstigt annars! Och dessutom har Stevie redan skrivit den låten. :) Synd!
Annars har mitt liv bestått av träning och shopping de senaste dagarna, ibland i kombination. Kontaktproblem med banken gjorde att mitt redan dyra köp preliminärdrogs 4 ggr från kontot vilket blev väldigt svettigt där ett tag även om det ska ordna till sig på ett par bankdagar. Jag passade även på att uppdatera mig på täckjacksfronten, eftersom jag blir hånad när jag tar på mig min orangea 90-talsjacka! Hånad! Så nu går jag omkring och funderar på vad sjutton det är jag har glömt i utgiftsväg som trodde mig ha råd med detta, det kommer säkert dyka upp nåt. Hyran? Näe. Äsch.
Min träning går kalas. Dels hos sjukgymnasten men nu har jag även börjat gå kortare promenader och sen har min KBT satt igång också. Så idag har jag övat på att hyperventilera, för att framkalla de symptom man får vid en panikattack och inse lite vart de kommer ifrån. Det var... spännande. Det är superintressant att läsa om hur kroppen fungerar och varför den reagerar som den gör. Det här blir nog bra tror jag!
Slutligen måste jag berätta om min fabulösa lördag. Jag blev bjuden till Jakan av Nina o Micke för att äta tacos med dem och barnen, och fick ägna ett par timmar åt att känna mig avgudad av två härliga ungar! Amanda har ju lärt sig mitt namn och använde det väldigt flitigt så jag smälte ju som snö i solen såklart. Hon förväxlar dessutom mitt namn med "tipp tapp" från midnatt råder så ibland fick jag en liten missriktad sång/dans också... Sötnosen!
Se upp för dårarna, dårarna stängs
Vissa dagar blir inte riktigt som man tänkt sig. Jag borde ha misstänkt nåt från början, där jag vaknade på soffan fullt påklädd i morse, jag skulle ju bara blunda lite igår kväll? Nåja, all sömn är bra sömn resonerar jag och nu slapp jag ju bädda sängen! En stund senare befann jag mig på vårdcentralen på det snabbaste besök jag någonsin erfarit, och till skillnad från mitt förra besök så behövde jag inte göra mig osams med någon, tvärtom kom jag väldigt bra överens med denna snubbe. Nu vill jag betona att jag inte är hypokondriker eller så men eftersom jag har både frikort och en massa tid över tyckte jag att det var på tiden att jag kollade upp min hallux valgus. Lika bra att få bollen i rullning, såna där grejer brukar inte gå fort. Den här doktorn var av det mycket kloka slaget, låt mig illustrera. Till exempel sa han att det är en kvinnlig rättighet att få ha snygga skor på sig! Så han var helt inne på samma spår som mig, skönt. Lite röntgenplåtar behövdes dock vilka skulle införskaffas vid Odenplan så jag kaxade till mig och gick ner i tunnelbanan, nu har jag ju åkt två gånger på senaste tiden så hur svårt skulle det vara? tänkte jag. Skitsvårt tydligen. Någonstans mellan Västra Skogen och Stadshagen kom paniken, och inte smög den sig på heller, tvärtom. Jag var tvungen att ringa till supporten Jeanette som fick hänga med resten av resan. Det gick men det var tufft, och det blev buss tillbaka kan jag säga. Nu i dagarna ska jag sätta igång med KBTn och det skulle inte förvåna mig ett dugg om en av uppgifterna blir att åka tunnelbana en hel dag...
Väl tillbaka i Solna strosade jag igenom Solna Centrum och mina ögon fastnade på ett nytt ställe där de hade akupunktur och lite annan behandling. Massage, det är jag värd! sa jag tll mig själv och gick in för att kolla av läget. Berättade lite om vad jag var ute efter men innan jag visste ordet av så låg jag på en brits och fick akupunktur istället? Så lättövertalad var jag! Nu har jag aldrig provat det förut så jag visste inte alls vad jag skulle vänta mig, men nog trodde jag att det skulle göra liiiite ont i alla fall. Men icke, det kändes inte alls, och då fick jag nålar i huvudet, ansiktet, på armarna, magen och benen. Men sen lämnade hon mig utan några direkta instruktioner, och jag ska erkänna att jag var lite orolig först. Kommer det börja göra ont när nålarna suttit ett tag? Tänk om det inte är bra för hjärtat? Bäst att jag andas lite... En stund senare vaknar jag. När jag inser att jag faktiskt hade sovit en stund var jag tvungen att le lite för mig själv, då är det ju nåt som funkar i alla fall! Efter en stund kom mirakelkvinnan tillbaka och avslutade med akupressur och sen var det klart, häpp! Som en ny människa! Eller det vet jag inte, men avslappnad är jag i alla fall!
Så nu sitter jag här under en filt i min soffa och tittar ut på ett mörkt och ruggigt Stockholm (ja ja, Solna). Har inte en enda plan på hela helgen så jag får väl försöka ta tag i två av mina issues, åka tunnelbana och söka jobb. Kanske ska slå två flugor i en smäll och bli t-baneförare? Det vore nåt det. Informera om lövhalka och varna för stängande dårar.
Väl tillbaka i Solna strosade jag igenom Solna Centrum och mina ögon fastnade på ett nytt ställe där de hade akupunktur och lite annan behandling. Massage, det är jag värd! sa jag tll mig själv och gick in för att kolla av läget. Berättade lite om vad jag var ute efter men innan jag visste ordet av så låg jag på en brits och fick akupunktur istället? Så lättövertalad var jag! Nu har jag aldrig provat det förut så jag visste inte alls vad jag skulle vänta mig, men nog trodde jag att det skulle göra liiiite ont i alla fall. Men icke, det kändes inte alls, och då fick jag nålar i huvudet, ansiktet, på armarna, magen och benen. Men sen lämnade hon mig utan några direkta instruktioner, och jag ska erkänna att jag var lite orolig först. Kommer det börja göra ont när nålarna suttit ett tag? Tänk om det inte är bra för hjärtat? Bäst att jag andas lite... En stund senare vaknar jag. När jag inser att jag faktiskt hade sovit en stund var jag tvungen att le lite för mig själv, då är det ju nåt som funkar i alla fall! Efter en stund kom mirakelkvinnan tillbaka och avslutade med akupressur och sen var det klart, häpp! Som en ny människa! Eller det vet jag inte, men avslappnad är jag i alla fall!
Så nu sitter jag här under en filt i min soffa och tittar ut på ett mörkt och ruggigt Stockholm (ja ja, Solna). Har inte en enda plan på hela helgen så jag får väl försöka ta tag i två av mina issues, åka tunnelbana och söka jobb. Kanske ska slå två flugor i en smäll och bli t-baneförare? Det vore nåt det. Informera om lövhalka och varna för stängande dårar.
Lill-lördag
Vet ni vad jag är värd nu? En öl. Japp, så är det faktiskt. Och som den tv-kock jag är så har jag förberett lite, vänta....Ahhh, så där ja! Men gud vad gott, nu kommer jag inte kunna koncentrera mig på att skriva.
Idag har jag varit ute och rört på mig igen, den här gången bar det iväg till Huddinge sjukhus (som för övrigt förde tankarna till en krigsbunker, jisses vilken deprimerande byggnad!) för att skriva in mig på KBTn, om jag nu anses vara en lämplig kandidat vill säga. Kognitiv beteendeterapi via Internet ska visst vara precis lika effektivt som att gå i sedvanlig terapi, men först träffas man och har lite av en intervju så att de ser att man uppfyller "kraven". Fick svara på en massa olika frågor där fokus låg på paniksyndrom men man passade även på att förhöra sig om "det någonsin händer att jag uppfattar att jag hör hemliga meddelanden på TV eller radio som är riktade mot mig?"
Det var lätt att hålla sig för skratt där och då men det blir ganska tragikomiskt att det finns människor som måste svara ja på sådana frågor! Hur som helst, mötet gick halvbra, man kunde konstatera att jag har solklara problem med panikångest men uttryckte lite osäkerhet till huruvida jag kanske skulle ha bättre effekt av riktig terapi (med personlig kontakt, i och med mitt hjärtfel.) Tydligen så är det en del fysiska prövningar inkluderade i behandlingen. Besked kommer på fredag.
Tillbaka i Solna igen så strosade jag in på bolaget och köpte lite spännande glögg, dels årets Blossa (med saffranssmak ifall ni missat det), dels en lakritsglögg! Hur lovande låter inte den? Nu är det bara att hoppas att de lever upp till mina förväntningar, inte riktigt dags att prova ännu men det är väl bara ett par veckor kvar till första advent va?
Sen kom jag hem och gjorde det absolut roligaste på hela dagen! Bokade en resa till Dublin åt Jeanette, Fredrik och undertecknad i mars, lagom till St Paddys och vad som förhoppningsvis kommer vara en avgörande helg i Six Nations. Det kommer att bli legend.... wait for it... ary!
Idag har jag varit ute och rört på mig igen, den här gången bar det iväg till Huddinge sjukhus (som för övrigt förde tankarna till en krigsbunker, jisses vilken deprimerande byggnad!) för att skriva in mig på KBTn, om jag nu anses vara en lämplig kandidat vill säga. Kognitiv beteendeterapi via Internet ska visst vara precis lika effektivt som att gå i sedvanlig terapi, men först träffas man och har lite av en intervju så att de ser att man uppfyller "kraven". Fick svara på en massa olika frågor där fokus låg på paniksyndrom men man passade även på att förhöra sig om "det någonsin händer att jag uppfattar att jag hör hemliga meddelanden på TV eller radio som är riktade mot mig?"
Det var lätt att hålla sig för skratt där och då men det blir ganska tragikomiskt att det finns människor som måste svara ja på sådana frågor! Hur som helst, mötet gick halvbra, man kunde konstatera att jag har solklara problem med panikångest men uttryckte lite osäkerhet till huruvida jag kanske skulle ha bättre effekt av riktig terapi (med personlig kontakt, i och med mitt hjärtfel.) Tydligen så är det en del fysiska prövningar inkluderade i behandlingen. Besked kommer på fredag.
Tillbaka i Solna igen så strosade jag in på bolaget och köpte lite spännande glögg, dels årets Blossa (med saffranssmak ifall ni missat det), dels en lakritsglögg! Hur lovande låter inte den? Nu är det bara att hoppas att de lever upp till mina förväntningar, inte riktigt dags att prova ännu men det är väl bara ett par veckor kvar till första advent va?
Sen kom jag hem och gjorde det absolut roligaste på hela dagen! Bokade en resa till Dublin åt Jeanette, Fredrik och undertecknad i mars, lagom till St Paddys och vad som förhoppningsvis kommer vara en avgörande helg i Six Nations. Det kommer att bli legend.... wait for it... ary!
Per aspera ad astra
Hej Bloggen!
(Sorry, kunde inte låta bli, fniss!)
Om det här ska bli en trend, att jag bara loggar in och skriver här då jag mår dåligt, då kommer ni inte att få läsa många inlägg framöver! (Inser att jag redan nu bryter mot den teorin i och med detta inlägg). Den senaste veckan har varit ett enda långt segertåg, och ingen är gladare än jag! Fick tipset av sjukgymnasten att konditionsträna lite under helgen, och egentligen var det väl promenader av den mer traditionella arten hon syftade på men jag tolkade det fritt och strövade omkring i timtal på IKEA tillsammans med pappa. Jag hade en ursprunglig plan att göra om i min klädkammare men det gick ju inte utan att jag helt orealistiskt började drömma om Carries walk-in closet. Visserligen är grannens lägenhet till försäljning men det kändes lite överkurs att köpa den för att kunna genomföra mina klädkammardrömmar, jag har ju ändå bara HM-kläder på hyllorna! Och då jag kunde göra så deprimerande lite för lika deprimerande stor summa pengar på mina 2 kvadratmeter köpte jag i ren protest ett extra hyllplan till min befintliga Elfa-hylla och sedan valde jag ett roligare sätt att pimpa lägenheten istället. Jag slängde ju ut min gamla stationära dator i början av sommaren (den hann fylla 10 år, det ni!) så jag hade ett hörn i sovrummet som kändes lite naket. Men prisa IKEA! En byrå, lite gardiner och en matta senare har min lägenhet fått en uppdatering anno 2010, så jäkla nice! Det återstår lite pyssel men jag måste fjäska till mig en elektriker först...
Sovrum före Sovrum efter Nåt att spilla på
Förutom att pimpa lägenheten så var jag även ner på Dubliner en sväng i lördags och träffade Pauls vänner från England. Ingen av dem har bott i England på typ hundra år utan istället är de spridda åt alla håll och kanter, men det gör också att de slår på extra stort då de väl träffas. Så Domonic flög in från Barbados, Dan från Cayman Islands och Ben från Köpenhamn (inte lika långt men det gills det också!) och sen hade grabbarna en helkväll hos Paul i Stockholm. Jag var så himla nyfiken på att träffa dem efter alla dessa år att jag gjorde dem sällskap någon timme medan Louise och Trinity var med, men enligt Louise så mindes de inte ens mig så jag hade kunnat hoppa över det egentligen. Det gjorde också att det blev lite awkward att träffa dem igen, för i och med att de tydligen inte visste att Paul och jag är goda vänner så dök jag upp som ett gammalt ex istället. Som tur var fick jag inte reda på detta förrän efteråt så jag kunde ha trevligt under tiden jag var där, och jag fick till och med i mig både lite Guinness och champagne (vilken blandning!) så för min del var det rena festen!
Sålt smöret och tappat pengarna?
Apropå Guinness är det dags att boka nästa Dublin-resa! Äntligen! Nu ska vi inte dit förrän i mars men igår fick jag ett jätteroligt skypesamtal från självaste Ciarán som vill komma och hälsa på mig i december! Kul!
(Sorry, kunde inte låta bli, fniss!)
Om det här ska bli en trend, att jag bara loggar in och skriver här då jag mår dåligt, då kommer ni inte att få läsa många inlägg framöver! (Inser att jag redan nu bryter mot den teorin i och med detta inlägg). Den senaste veckan har varit ett enda långt segertåg, och ingen är gladare än jag! Fick tipset av sjukgymnasten att konditionsträna lite under helgen, och egentligen var det väl promenader av den mer traditionella arten hon syftade på men jag tolkade det fritt och strövade omkring i timtal på IKEA tillsammans med pappa. Jag hade en ursprunglig plan att göra om i min klädkammare men det gick ju inte utan att jag helt orealistiskt började drömma om Carries walk-in closet. Visserligen är grannens lägenhet till försäljning men det kändes lite överkurs att köpa den för att kunna genomföra mina klädkammardrömmar, jag har ju ändå bara HM-kläder på hyllorna! Och då jag kunde göra så deprimerande lite för lika deprimerande stor summa pengar på mina 2 kvadratmeter köpte jag i ren protest ett extra hyllplan till min befintliga Elfa-hylla och sedan valde jag ett roligare sätt att pimpa lägenheten istället. Jag slängde ju ut min gamla stationära dator i början av sommaren (den hann fylla 10 år, det ni!) så jag hade ett hörn i sovrummet som kändes lite naket. Men prisa IKEA! En byrå, lite gardiner och en matta senare har min lägenhet fått en uppdatering anno 2010, så jäkla nice! Det återstår lite pyssel men jag måste fjäska till mig en elektriker först...
Sovrum före Sovrum efter Nåt att spilla på
Förutom att pimpa lägenheten så var jag även ner på Dubliner en sväng i lördags och träffade Pauls vänner från England. Ingen av dem har bott i England på typ hundra år utan istället är de spridda åt alla håll och kanter, men det gör också att de slår på extra stort då de väl träffas. Så Domonic flög in från Barbados, Dan från Cayman Islands och Ben från Köpenhamn (inte lika långt men det gills det också!) och sen hade grabbarna en helkväll hos Paul i Stockholm. Jag var så himla nyfiken på att träffa dem efter alla dessa år att jag gjorde dem sällskap någon timme medan Louise och Trinity var med, men enligt Louise så mindes de inte ens mig så jag hade kunnat hoppa över det egentligen. Det gjorde också att det blev lite awkward att träffa dem igen, för i och med att de tydligen inte visste att Paul och jag är goda vänner så dök jag upp som ett gammalt ex istället. Som tur var fick jag inte reda på detta förrän efteråt så jag kunde ha trevligt under tiden jag var där, och jag fick till och med i mig både lite Guinness och champagne (vilken blandning!) så för min del var det rena festen!
Sålt smöret och tappat pengarna?
Apropå Guinness är det dags att boka nästa Dublin-resa! Äntligen! Nu ska vi inte dit förrän i mars men igår fick jag ett jätteroligt skypesamtal från självaste Ciarán som vill komma och hälsa på mig i december! Kul!
Chapter 17
Alltså det här med ljudböcker, jag har lite hatkärlek till dem. Fördelarna är ju jättemånga, man kan läsa bok och bränna kalorier samtidigt (alla fysiska aktiviteter lämpar sig dock inte. Eller förresten, det beror på boken). Man kan läsa fastän lampan är släckt (nu bor jag själv så det är inte så ofta just det spelar någon större roll) och man kan utföra hyfsat hjärndöda sysslor såsom att städa eller laga mat samtidigt som någon blir mördad i den fiktiva världen. Hur folk vågar lyssna på bok samtidigt som de kör bil fattar jag dock inte, är inte det som att beställa en felkörning? För tänk om boken är jättespännande, ja men då kör man ju tills bensinen är slut!
En sak man inte kan göra är att lyssna på bok samtidigt som man sover. Visst, man kanske snappar upp en del (hade jag inte lite vampyrtema i mina drömmar inatt?) men det mesta går obemärkt förbi. Jag gör ofta så, lyssnar tills jag börjar slumra, men sen måste man utveckla en form av ny skill som inte fanns innan ljudböckerna, man måste vakna preciiis så mycket att man kan stänga av ljudboken utan att vakna till igen. Det är en konst. Som jag tydligen inte behärskar ännu. Jag trodde att jag gjorde exakt så igår kväll men när jag tryckte på play idag så var jag 17 kapitel längre fram i boken! Och eftersom man inte vet vart man somnade riktigt så får man gå in i kapitel och "tjuvlyssna" och se om man känner igen sig. Jobbigt i-landsproblem detta!
Dagen kan annars sammanfattas med ett antal trevliga händelser:
Imorgon blir det äventyr med Louise och Trinity. Längtar!
En sak man inte kan göra är att lyssna på bok samtidigt som man sover. Visst, man kanske snappar upp en del (hade jag inte lite vampyrtema i mina drömmar inatt?) men det mesta går obemärkt förbi. Jag gör ofta så, lyssnar tills jag börjar slumra, men sen måste man utveckla en form av ny skill som inte fanns innan ljudböckerna, man måste vakna preciiis så mycket att man kan stänga av ljudboken utan att vakna till igen. Det är en konst. Som jag tydligen inte behärskar ännu. Jag trodde att jag gjorde exakt så igår kväll men när jag tryckte på play idag så var jag 17 kapitel längre fram i boken! Och eftersom man inte vet vart man somnade riktigt så får man gå in i kapitel och "tjuvlyssna" och se om man känner igen sig. Jobbigt i-landsproblem detta!
Dagen kan annars sammanfattas med ett antal trevliga händelser:
- Jag var in till stan och träffade jobbcoachen och blev som vanligt superinspirerad.
- Det gick återigen jättebra hos sjukgymnasten och jag kommer till och med ha träningsvärk imorgon känner jag nu.
- Nina & dottern Amanda ringde på Skype och Amanda sa Pia för första gången! (så att jag hörde det i alla fall). Jag blev jätteglad och gjorde vågen och det hela eskalerade till smått galna höjder med slängpussar och någon slags magdans och grejer! Sötnosen!
Imorgon blir det äventyr med Louise och Trinity. Längtar!
Sleep deprived....
Har haft prinsessan på ärten -tema inatt. Klockan hann bli halv fem innan jag fick ro att sova, hade det varit för två nätter sedan hade det inneburit halv sex. Inte okej. Behöver nya kuddar tror jag för jag var verkligen obekväm. Men men, det är bara att hålla skenet uppe och låtsas (?) som att de regnar, för snart ska jag bli rastad av Fredriks mamma Ute. Söta lilla Ute tyckte att vi kunde sysselsätta varandra och i eftermiddag ska vi därför åka till Ulriksdals trädgård och göra sånt man gör då man är där. Trevligt initiativtagande tycker jag!
Okej, så jag tänker spärra upp mina ögon och vara pigg några timmar nu. Sen kommer pappa men känner jag honom rätt så sover vi ikapp på soffan ikväll.
Okej, så jag tänker spärra upp mina ögon och vara pigg några timmar nu. Sen kommer pappa men känner jag honom rätt så sover vi ikapp på soffan ikväll.
