Pias alldeles egna

Oj, idag har jag gjort nåt ovanligt. Inte likt mig alls. Jag har skällt på en läkare! Men tro mig, he had it coming.

Utgångspunkten känner ni till. Jag har ett hjärtfel som ger mig ångest som ger mig hjärtfel. Dåligt. Försökte ett tag hålla mig borta från orodämpande mediciner men på kuratorns inrådan så har jag fortsatt ta dem vid behov eftersom det blir onödigt jobbigt för mig annars. Dilemmat var att de tyckte att jag kunde sköta den här medicineringen med hjälp utav en husläkare, eftersom det inte riktigt är deras bord på hjärtmottagningen. Så efter mycket om och men träffade jag idag en husläkare, det var första gången vi sågs och något säger mig att vi nog setts för sista gången också. Till saken hör att jag inte gärna vill bli betraktad som a total nutjob och därför hade jag nog redan från början min taggar utåt.

Det börjar någorlunda. "jag har läst igenom uppgifterna om dig och ser att du har ARVD. Intressant."

Jag: Ja, bla bla bla, sjukdomshistoria, bla bla bla, senaste månaden har varit tuff, bla bla."

Han: "Har ni någon historik i familjen med depressioner och dylikt? Dina föräldrar, hur är deras psykiska hälsa?"

Jag, på min vakt nu:"Nej, inget sådant. Pappa är frisk som en nötkärna, mamma gick bort i cancer."

Han: "Och du, hur mycket ångest brukar du ha normalt?"

Jag: "Öh, jag skulle vilja hävda att utan hjärtfelet så skulle jag inte ha problem överhuvudtaget".

Han, med ett fånigt flin som irriterar mig: "Du vet, vi människor är djur i grunden, och är vi med om något otäckt så vill vi gärna undvika att det ska hända igen. Då finns det två alternativ, antingen fortsätter man leva på som vanligt eller så sitter vi bara och väntar på att det otäcka ska hända igen."

Jag, med höjda ögonbryn: "sitter bara och väntar?"

Han: "Låt mig formulera det på bättre sätt, antingen struntar du i det och går vidare eller så väntar du på nästa stöt från ICDn. Och du har ju bara haft 6 stötar, det är ju bara en om året".

Jag, brydd över att han verkar tro att han uttrycker sig empatiskt och med iskna tårar som svämmar över: "Låt mig förklara en sak om min sjukdom, den går i skov och jag har år då jag inte har några som helst problem och för ett år sedan kunde jag springa 3 mil i veckan. Men i år har jag istället fått två stötar och hos sjukgymnasten kom jag 240 meter!"

Jag gråter nu och han reser sig för att hämta papper. Han: "Jag vet inte om du förstår vart jag vill komma".

Jag: "Nej, det gör jag faktiskt inte. Du får se till att ha en jävligt bra poäng med det här annars reser jag mig och går".

Och så samma visa igen, där alternativen då ska tolkas som skit i det och gå vidare, du kommer ändå få en stöt så småningom så varför sitta och vara rädd för den? eller ge upp. Sen drog han även till med att " det är ju ingen idé att jämföra med vad du kunde göra för ett år sen, då kommer du ju aldrig bli glad".

WTF? Jag, frustrerad över att han bara verkar prata nån random mumbo jumbo: "Jag vet inte varför du fått intrycket av att jag bara sitter hemma på mitt arsle. Jag har sökt hjälp hos hjärtläkare, sjukgymnast, kurator och terapeut och nu även husläkare för att jag ska bli bättre. Hur är det att 'ge upp'? Och varför skulle jag bli glad först då jag kan springa, det enda jag vill nu är att kunna återgå till en någorlunda normal vardag där jag kan komma ut obehindrat!"

Okej, därefter kapitulerade han, vi skulle inte komma att prata samma språk hur länge vi än diskuterade. "Okej, men då skriver jag ut recept åt dig. Men det finns ju annan medicin som är mer långverkande för humöret".

Jag, något lugnare nu: "mmm, men nu är jag ju inte deprimerad. Jag är inte här för att få något antidepressivt utan för att jag vill kunna lindra min oro. Jag vill heller inte ha något permanent, utan jag är ute efter en tillfällig lösning som ska hjälpa mig just nu."

"Okej då skriver jag ut det, bla bla bla, tyvärr är jag bortrest några månader så vi kommer inte att kunna ses förrän i januari". Å nej, hur ska jag nånsin kunna klara mig?

Han hade tillråga på allt ett väldigt skrattretande namn som man direkt associerar med en mindre kompetent person, men jag tar inte upp det här för jag är inte ute efter någon personlig uthängning.

Suck. Han menade nog väl egentligen. Både han och jag bad om ursäkt när han väl hade överget sitt usla resonemang och jag hade lugnat ner mig en smula. Jag svär, jag satt flera gånger och tänkte att jag låter honom prata klart så kanske han säger nåt vettigt i slutändan. Vi skakade hand och så sa han några avslutande visdomsord: Sluta jämföra dig med en frisk 35-åring. Var glad att du lever! Yeah, piss off tänkte jag och gick. Den där friska 35-åringen som jag relaterade till var ju jag för ett år sen, varför skulle det vara så dåligt? Det är väl positivt att veta vad jag kan, hjärtfel till trots? Ja ja, jag blev inte klok på honom.

På vägen hem fick jag en helt orelaterad men genialisk idé. Ibland, när man lägger ut för mycket pengar på sig själv, så måste han hitta på anledningar till varför man var värd det. Jag konstaterade ju igår att jag var värd en lyxfredag med massage o ansiktsbehandling för dryga tusenlappen. Samtidigt gör det ont i den arbetslösa själen, trots att jag motiverat det med att jag inte festar och shoppar. Men så kom jag på det, om jag byter ut lyxklippning hos favvofrisören mot lågbudget hos salongen i mitt hus den här gången, då har jag ju löst det! Så nu har jag, genom att lägga ut 200 kr, sparat en massa pengar. Så kan det gå! Och resultatet? Med beröm godkänt.