Pias alldeles egna

Jag började den här dagen ganska oviss om vad jag skulle hitta på, och blev nästan lite besviken när jag upptäckte att jag dessutom fått en timme till att förfoga över! Därför är jag nu extra nöjd med hur jag tillbringat de senaste timmarna, med en stor kaffekopp och en fantastisk film, A Single Man. Jag har velat se den länge men inte varit på "rätt humör" för den men idag blev det äntligen av. Och vilken fröjd sen! Att den är gjord av en modeskapare, Tom Ford, syns i varenda filmruta. Att 60-talet var så snyggt hade jag ingen aning om! Bra story också. Och bra skådisar. Se den.

Man kan inte se den filmen utan att nämna en sak till. Eller ja, det finns massor att säga men Nicholas Hoult har blivit vuxen, visste ni det? Det här är alltså samma kille som hade huvudrollen i About a Boy, nu har man bytt ut "boy" mot "man". Visserligen en väldigt ung sådan men det gjorde inte ont att titta på honom kan jag säga. Ok ok, här kommer bevis. 


Då, i About a Boy. Nu, i A Single Man

Idag har jag snickrat om lite i min blogg, ändrat lite bilder i headern. Är nästan nöjd, med stort avdrag för att jag inte klarade av att redigera bilden själv utan var tvungen att fråga Pontus om hjälp.

Bra dag idag annars, har sagt farväl till en massa elektroniksopor och bland annat kastat alla disketter jag hittade oavsett innehåll, oerhört befriande måste jag säga! Jag menar, även om jag plötsligt skulle få för mig att jag skulle vilja kolla in innehållet på någon av dem så vet jag inte ens hur jag skulle bära mig åt, för när jag slängde min stationära dator då rök nog det sista diskettfacket också misstänker jag!

Den goda trenden håller i sig och jag har varit pigg idag med, fast jag höll på skrämma slag på mig själv när jag drabbades av tillfällig senildemens och började stuffa lite för vilt till en bra låt. Efter ett tag (vi snackar sekunder, inte minuter) kom jag på mig själv, tänkte vad gör jag? och fick lov att kasta mig på soffan med två fingrar på halsen för att checka pulsen. Och jajamän, den trummade på för fullt vilket ju är bra för det är ett tecken på att jag lever, men jag är inte van att ligga högt i puls kan jag villigt erkänna! Men imorgon är det träning med sjukgymnasten igen så då är på't igen.

För övrigt skulle jag bli evigt tacksam (och min omgivning likaså) om någon kunde ge mig tips på hur man väcker hjärnceller som har försatt sig själva i koma på grund av tristess eller nåt. Jag blir galen på att vara så här disträ och ofokuserad! Hade mycket väl kunna sluta med att det var mobilen som blev postad imorse, men jag kom på mig i sista stund. Har ännu inte haft några diskmedelsepisoder men det står väl inte på så som jag håller på.

↑ Så känner jag mig nu. Lite kaxig, smått oövervinnelig. Har varit hos sjukgymnasten igen. "wow, kom hon 250 meter idag?" tänker ni kanske hånfullt för er själva, och det är ju helt förståeligt så som jag har beklagat mig över min dåliga hälsa. Men nej, jag kom längre än så, under min uppvärmning. Sen körde vi ett benpass. Ungefär som det brukar se ut då jag går på gymmet, lite lättare vikter. En timme senare var vi klara och jag for hem med ett stort leende på läpparna. Har jag tur så har jag träningsvärk imorgon, häftigt!

Trenden fortsätter! Förutom att jag sov som en kratta i natt (var det nödvändigt att sova middag i flera timmar igår?) så märker jag nu tydliga förbättringar av min hälsa. Så idag har jag haft en fantastisk dag!

Louise, Paul o Trinity kom och hälsade på vid lunch, då var jag mitt uppe i ett fejande som den här lägenheten inte har sett på länge. Har äntligen kastat ut lite gamla datorprylar och möblerat bort lite högtalare och framför allt lite sladdar - hatar sladdar! Det åts lunch och snackades skit och lektes med Trinity. Paul var tvungen att lämna oss för att åka till jobbet så vi tjejer drog ner till min nyupptäckta superbilliga hårsalong så att Louise fick piffa till sig medan jag passade barnet. 200 kronor senare var hon supersnygg! Jag å andra sidan som var på samma ställe förra veckan och blev supersnygg jag med, jag hade plötsligt den förfärligaste utväxt som någonsin skådats, när hände det?

Vi tog en promenad i det fina höstvädret till Solna Centrum (ja, jag hoppade över bussen och gick!) och blev passerade av ett pensionärspar med käpp! Efter lite strosande o fika skildes vi åt och jag åkte hem och slutförde min städning innan jag damp ner i soffan, helt slut. Måste försöka påminna mig själv att skynda långsamt, det blev lite drygt på slutet. Men åh vad glad jag är över mina framsteg!

Den där viktminskningen på 5 kilo som skulle tillägnas hjärtat är avklarad nu förresten. Nu syns det ingen dramatisk skillnad så nästa femma får dedikeras åt samma håll, men sen borde det börja märkas på kropp och kläder tycker jag.

Slutligen hittade jag världens roligaste hårprodukt idag! Eller ja, den blir rolig om en av ens bästa vänner heter Paul Brown, är hetero och har världens lockigaste hår.

Om man ska utgå från vad folk skriver på Facebook så har de flesta jag känner ägnat denna dag åt att vara bakis. Till och med min pappa fick erkänna sig schleten efter en riktig röjarfest i byn igår, det händer inte särskilt ofta kan jag säga! Annat var det här, jag gick upp ungefär samma tid som mina vänner gick och lade sig i morse, så mina misstankar om att det skulle bli ordentligt festligt hos Jonny & Fia verkade stämma bra!

Själv festade jag till det med hemmagjord räksallad och film, och eftersom vädret varit så uselt idag så unnade jag mig att sova middag jag med, det är ju så skönt! Sen hände nåt som bara kan tolkas som nåt slags friskhetstecken. Jag har sökt jobb! Hela kvällen har jag suttit här och slängt iväg ansökningar till höger och vänster, i ett frenetiskt försök att lindra mitt dåliga samvete över att jag varit en så dålig arbetssökande den senaste tiden. Men nu går ögonen i kors, så jag får nog hoppa över Angry Birds och sikta direkt på sängen.

Ikväll har det varit musikafton på Huvudstagatan. Resultatet är ett skinande rent, uppdaterat och välsorterat iTunes, bäst att säkerhetskopiera fort som attan! Det var inte alls svårt att få timmarna att gå.

Jag blev också varse om att jag hade förträngt ett annat tillfälle då jag hade musikafton... Oj oj oj, det fanns bevis i mitt iTunes bibliotek upptäckte jag ikväll, och jag fick sitta här och skämmas. I ett väldigt lyckat försök att fördriva lite tid i somras satt jag nämligen med iphonens hjälp och sjöng in lite röstmemon. Ja, det är naturligtvis både jättefånigt och väldigt pinsamt men vi kan låtsas att det var på grund utav en "audition". En av låtarna var nämligen Coldplay's Yellow och den käcka lilla biten skickade jag sedan till guddottern (via mamma Louise då förstås eftersom Trinity inte har hunnit skaffa email än)  och sen fick jag minsann sjunga den på dopet också. Men idag upptäckte jag att jag hade sjungit in typ ett helt album! Släpps lagom till julhandeln! Not. Ja ja, så kan det gå när man flyttar upp PS2an till stugan och sedan drabbas av Singstar-abstinens. Jag hade roligt då jag gjorde mina inspelningar och ännu roligare då jag lyssnade på dem idag, även om en del fick mig att rysa och trycka på delete-knappen fort som ögat!

Under tiden som jag suttit här har jag också missat en förmodligen alldeles fabulös fest hemma hos Jonny & Fia, två fantastiska varelser som jag inte sett sen påven dog. (Bara ett internt uttryck, ingen har dött! Utom den förre påven då förstås, och påvarna innan honom... och ett gäng andra människor... fokus!) Känner jag dem rätt så kommer de hålla på till dagen gryr, men å andra sidan är inte jag där och det brukar alltid vara jag som inte fattar att det är dags att gå hem! Nåväl, det kommer fler tillfällen och det är ju alltid roligare att gå på tillställningar som partyprinsessa än som... Vad är motsatsen? Som en sån.

Vilket är minst jobbigt? Att tvätta eller att köpa nya underkläder? Äh, okej då, jag gör det jobbigaste och tvättar. Men bara om jag får godis!

Oj, idag har jag gjort nåt ovanligt. Inte likt mig alls. Jag har skällt på en läkare! Men tro mig, he had it coming.

Utgångspunkten känner ni till. Jag har ett hjärtfel som ger mig ångest som ger mig hjärtfel. Dåligt. Försökte ett tag hålla mig borta från orodämpande mediciner men på kuratorns inrådan så har jag fortsatt ta dem vid behov eftersom det blir onödigt jobbigt för mig annars. Dilemmat var att de tyckte att jag kunde sköta den här medicineringen med hjälp utav en husläkare, eftersom det inte riktigt är deras bord på hjärtmottagningen. Så efter mycket om och men träffade jag idag en husläkare, det var första gången vi sågs och något säger mig att vi nog setts för sista gången också. Till saken hör att jag inte gärna vill bli betraktad som a total nutjob och därför hade jag nog redan från början min taggar utåt.

Det börjar någorlunda. "jag har läst igenom uppgifterna om dig och ser att du har ARVD. Intressant."

Jag: Ja, bla bla bla, sjukdomshistoria, bla bla bla, senaste månaden har varit tuff, bla bla."

Han: "Har ni någon historik i familjen med depressioner och dylikt? Dina föräldrar, hur är deras psykiska hälsa?"

Jag, på min vakt nu:"Nej, inget sådant. Pappa är frisk som en nötkärna, mamma gick bort i cancer."

Han: "Och du, hur mycket ångest brukar du ha normalt?"

Jag: "Öh, jag skulle vilja hävda att utan hjärtfelet så skulle jag inte ha problem överhuvudtaget".

Han, med ett fånigt flin som irriterar mig: "Du vet, vi människor är djur i grunden, och är vi med om något otäckt så vill vi gärna undvika att det ska hända igen. Då finns det två alternativ, antingen fortsätter man leva på som vanligt eller så sitter vi bara och väntar på att det otäcka ska hända igen."

Jag, med höjda ögonbryn: "sitter bara och väntar?"

Han: "Låt mig formulera det på bättre sätt, antingen struntar du i det och går vidare eller så väntar du på nästa stöt från ICDn. Och du har ju bara haft 6 stötar, det är ju bara en om året".

Jag, brydd över att han verkar tro att han uttrycker sig empatiskt och med iskna tårar som svämmar över: "Låt mig förklara en sak om min sjukdom, den går i skov och jag har år då jag inte har några som helst problem och för ett år sedan kunde jag springa 3 mil i veckan. Men i år har jag istället fått två stötar och hos sjukgymnasten kom jag 240 meter!"

Jag gråter nu och han reser sig för att hämta papper. Han: "Jag vet inte om du förstår vart jag vill komma".

Jag: "Nej, det gör jag faktiskt inte. Du får se till att ha en jävligt bra poäng med det här annars reser jag mig och går".

Och så samma visa igen, där alternativen då ska tolkas som skit i det och gå vidare, du kommer ändå få en stöt så småningom så varför sitta och vara rädd för den? eller ge upp. Sen drog han även till med att " det är ju ingen idé att jämföra med vad du kunde göra för ett år sen, då kommer du ju aldrig bli glad".

WTF? Jag, frustrerad över att han bara verkar prata nån random mumbo jumbo: "Jag vet inte varför du fått intrycket av att jag bara sitter hemma på mitt arsle. Jag har sökt hjälp hos hjärtläkare, sjukgymnast, kurator och terapeut och nu även husläkare för att jag ska bli bättre. Hur är det att 'ge upp'? Och varför skulle jag bli glad först då jag kan springa, det enda jag vill nu är att kunna återgå till en någorlunda normal vardag där jag kan komma ut obehindrat!"

Okej, därefter kapitulerade han, vi skulle inte komma att prata samma språk hur länge vi än diskuterade. "Okej, men då skriver jag ut recept åt dig. Men det finns ju annan medicin som är mer långverkande för humöret".

Jag, något lugnare nu: "mmm, men nu är jag ju inte deprimerad. Jag är inte här för att få något antidepressivt utan för att jag vill kunna lindra min oro. Jag vill heller inte ha något permanent, utan jag är ute efter en tillfällig lösning som ska hjälpa mig just nu."

"Okej då skriver jag ut det, bla bla bla, tyvärr är jag bortrest några månader så vi kommer inte att kunna ses förrän i januari". Å nej, hur ska jag nånsin kunna klara mig?

Han hade tillråga på allt ett väldigt skrattretande namn som man direkt associerar med en mindre kompetent person, men jag tar inte upp det här för jag är inte ute efter någon personlig uthängning.

Suck. Han menade nog väl egentligen. Både han och jag bad om ursäkt när han väl hade överget sitt usla resonemang och jag hade lugnat ner mig en smula. Jag svär, jag satt flera gånger och tänkte att jag låter honom prata klart så kanske han säger nåt vettigt i slutändan. Vi skakade hand och så sa han några avslutande visdomsord: Sluta jämföra dig med en frisk 35-åring. Var glad att du lever! Yeah, piss off tänkte jag och gick. Den där friska 35-åringen som jag relaterade till var ju jag för ett år sen, varför skulle det vara så dåligt? Det är väl positivt att veta vad jag kan, hjärtfel till trots? Ja ja, jag blev inte klok på honom.

På vägen hem fick jag en helt orelaterad men genialisk idé. Ibland, när man lägger ut för mycket pengar på sig själv, så måste han hitta på anledningar till varför man var värd det. Jag konstaterade ju igår att jag var värd en lyxfredag med massage o ansiktsbehandling för dryga tusenlappen. Samtidigt gör det ont i den arbetslösa själen, trots att jag motiverat det med att jag inte festar och shoppar. Men så kom jag på det, om jag byter ut lyxklippning hos favvofrisören mot lågbudget hos salongen i mitt hus den här gången, då har jag ju löst det! Så nu har jag, genom att lägga ut 200 kr, sparat en massa pengar. Så kan det gå! Och resultatet? Med beröm godkänt.

Igår kom det ett brev till Bullen, i det här fallet aka blogg.se. "Kära Bullen. Varför är min blogg så fuuuul? Jag vill också kunna göra styckesindelning. Jag blir mobbad av språkpoliser!" Naturligtvis var det inte jag som skrev brevet, varför det heller inte gjordes någon brevfilm.

Däremot

fick

jag

ett

svar...

Det är för att du använder Safari som webbläsare. Använd Firefox istället! Jaha. Ja, då provar jag väl då!

En annan teknisk uppfinning är Skype. Jag återupptäckte det igår, efter att min kära bror påpekat att nu när de flesta har så bra bandbredd osv så är det inga konstigheter längre. Så jag installerade och ringde runt till mina fyra, numera fem, skypekontakter. Hade bland annat två halvtimmeslånga samtal med Pontus, men vi pratade inte så mycket utan satt mest och lyssnade på den andra andas. Som flämtsamtal fast inte fullt lika otäcka! Eller?

Idag känner jag mig lite trasig. Morgonens besök hos kuratorn började ironiskt nog med en ångestattack i busskuren. På film har de alltid bruna papperspåsar man får andas i vid sådana tillfällen men nån sån fanns inte till hands (jag bor nämligen inte i Hollywood även om man kan tro det så glammigt som mitt liv är - not). Jag fick helt enkelt sätta på min avslappningsmusik (det är vetenskapligt bevisat att lugn musik sänker blodtrycket, visste ni det?) och sätta mig i sittande fosterställning (att lägga mig ner kändes inte riktigt aktuellt) och vagga i min påhittade gungstol som den mentalpatient jag är. Som tur var så hade jag några minuter på mig tills bussen kom så jag hann besegra det värsta men det var en mycket ynklig Pia som kom till kuratorn. Jag kan bara känna att det räcker nu, enough is enough. Igår gick allt bra, idag går allt sämre, varför kan resan tillbaka till mitt normala jag inte bara vara en rak linje?

Enligt min GPS i telefonen så gick jag 450 meter idag. Twice. Däremellan var jag på intervju. Före och efter åkte jag buss och tvärbana. Är inte detta en sjuhelvetes till förbättring så säg? För att säkerställa att jag var ordentligt på spänn så slog kroppen till och skaffade nåt magvirus också. Som om jag inte var utmanad nog. Och trots allt detta så gick allt bra. Men det blir nog inget Vasalopp 2011 heller.

Det börjar så smått bli dags att dra sig mot slakthusområdet och dagens intervju. Tar mig dit på en halvtimme och behöver inte använda mig av t-banan. Mycket bra! Nu återstår att se om jag kommer ihåg hur man för sig ute i den vida världen...

Tvåhundrafyrtio meter. Det var vad jag hann med på mitt 6-minuters promenadtest. Herre jisses. För ett år sedan hade det varit en kilometer på löpbandet, snacka om att börja om från början. Backa bandet. Starta från scratch. Ändå så fick jag så mycket beröm att jag nästan lyckades bli mallig! Och efter koll före, under och efter kunde sjukgymnasten konstatera att hjärtat slog lugnt och fint (jag gick liksom inte så fort ifall någon missade det). Men det var ett stycke nervvrak hon hade hand om de här två timmarna, den stackars sjukgymnasten. Tack och lov verkade hon både proffsig och erfaren, och jag ska träffa henne två gånger i veckan framöver. Trillar bara KBTn på plats snart så kommer jag nog kunna märka av framsteg ganska snart.

Om några timmar gör jag mitt första besök hos sjukgymnasten. Jag vet inte vad som kommer att ske, det kan ju vara allt ifrån en klapp på axeln och "gå du hem och sätt dig i soffan några veckor till" till ett tufft pass på löpbandet. Lite som förra hösten då jag, efter att ha sprungit utomhus hela sommaren, försökte ställa in ett program på löpbandet för att mer efterlikna "riktig" löpning. Det som hände sen liknade nog mer en brottningsmatch än någonting annat, maskinen vann kan jag säga! Måtte jag ha bättre tur idag. Om ni vill vara snälla och hålla tummarna för mig så vore jag ytterst tacksam.

Suck. Ibland är det bra svårt att få dagarna att gå. I ett försök att ta mig från morgon till kväll utan alltför mycket tristess så har jag läst bok, spelat Angry Birds tills telefonen dog, kollat på TV-serier, ätit 5 gånger (utan att vara onyttig), skickat sms till vänner som lyst med sin frånvaro på sistone och ådragit mig början till ett liggsår. Ännu är jag inte trött nog så jag får väl klämma in en film eller två också.

Det är en sak man måste veta om min vän Paul Brown. Han kan recitera i princip hela Life of Brian och även the Holy Grail, och som den engelsman han är så är det kanske inte så konstigt att han är uppvuxen med Monty Python. Så när jag fick ett nyhetsbrev från Ticnet i vintras om att John Cleese skulle komma till Stockholm så kändes den kommande 40-årspresenten inte som ett så stort mysterium längre. Så ikväll har vi tillbringat kvällen på Cirkus och fått oss ett och ett annat skratt. Framför allt gav det mersmak och jag måste nog sätta mig och kolla igenom det jag har med Monty Python-gänget! Under tiden går the fish slapping sketch på repeat på youtube, hade nästan glömt bort hur roligt det var så det var ett kärt återseende. Enjoy!

Okej, i mina mått mätt är det äventyr i alla fall, jag ska ju återigen lämna hemmet! Och åka till Märsta. Jag har folk på stand-by ifall jag behöver lite hjälp men förhoppningen är att jag ska klara det själv. Jag var ju jätteduktig igår så det är inte omöjligt att det fungerar.

Vilken härlig dag! Det kanske ni inte tänkte på där ute i höstrusket men jag har haft en förträfflig dag. För det första har jag varit nere i tvättstugan inte bara en utan tre (3!) gånger idag, utan problem. Yay! Sen ringde kuratorn och sa att "så här kan du ju inte ha det" och ordnade tid till mig imorgon. Yay! Engelsmannen Dan gick lite vilse men hittade hit till slut och spenderade hela dagen med mig snäll som han är, jag mutade honom med äckligt vin för att han skulle stanna och han fogade sig så snällt. Yay! När han sen började prata om att åka in till stan en vända kände jag mig lite kaxig och sa "jag kanske skulle prova att åka med? Det är ju ett ypperligt tillfälle då du ska tillbaka åt det här hållet igen." Sagt och nästan gjort, vi åkte till Västra Skogen och vände. Men det är första gången jag åkte kommunalt sedan elstöten så jag är jättenöjd med det! Yay! Och jag vände inte för att jag mådde dåligt utan för att jag fegade ur faktiskt, så förhoppningsvis kan kuratorn ge mig några superkloka ord imorgon så att jag kan komma över tröskeln. Jag håller tummarna för att det bara är en tröskel och inte en hel trappa som måste bestigas...

Det finns de som börjar sin dag nu. Själv har jag inte ens lyckats somna än. Så jag pillade lite på min blogg eftersom det känns som att den skulle kunna hänga med ett tag. Det blev lite skarvigt och det är inte klart (jag nämnde vad klockan var va?) men nu är det min bild i bakgrunden så nu känns det mer jag. Nu gäspar jag så jag grinar så jag gör ett nytt försök att sova. Får ju finfrämmat om några timmar. Av en engelsman. Trodde han var 22 fortfarande men det visade sig att han fyller 26 nästa vecka, det var fasen vad tiden går. Och hur jag kan ha svårt att komma ihåg hans ålder är ett mysterium eftersom det bara är att dra av 10 år från min åld....aaaahhhh, nu fattar jag varför jag trodde han var 22!

Såna här kvällar kan jag vänja mig vid! Det var som att en virvelvind passerade, visserligen var det liiite jobbigt också men guuud vad skönt med både sällskap och fokusskifte! Jeanette, Rana, Robin, Peter, Jesper & Sabina kom förbi och bakade pizza, inte alls så gott som det låter sak tilläggas för degen var alldeles... degig. Fanns inget annat att göra än att dela på ett par köppizzor också! (Note to self, imorgon äter vi gröt och sallad, dock inte samtidigt!)

Oj oj oj, om min bror hade varit här IRL så hade han haft en dyngblöt axel just nu. Det var inte dåligt vad det svämmade över, men han var riktigt duktig på att trösta mig. Tack Pontus, värd din vikt i guld det är vad du är!

Vinden har vänt! Jag tror faktiskt att det kan vara så. Efter att ha mått lite bättre i tre dagar så törs jag nu vara försiktigt optimistisk, men så hade jag också ett bra samtal med en av kardiologerna på Karolinska idag. Han skulle göra vad han kunde för att skynda på mina remisser och betonade vikten av disktraktion, jag har för mycket tid att tänka som det är nu. Och det resonemanget köper jag, det här hjärtfelet tar upp alldeles för mycket tankeverksamhet. Samtidigt är det svårt att logiskt resonera sig fram till att man inte har något att oroa sig över, det är liksom inte bara att stänga av.

Börjar bli lite förtvivlad här i soffan. Och förtvinad! Ryggmuskler och rumpmuskler skriker om nåd, de vill inte sitta här och lata sig mer. Så nu ska vi se om kropp och knopp kan övertala hjärtat (som har nån löjlig, smått oförtjänt majoritetsröst) att vi ska ge oss ut i vida världen. Eller utanför dörren. Nåt åt det hållet. Men först väntar vi in ett planerat läkarsamtal klockan 12. Spänningen är olidlig.